loppet, bafva varit de vanliga: förödmjukande och sorvärrande. I stället för att lita genast i går stadens auktoriteter handla, uppmana folket alt säga hvad det ville och lofva det, att deras måhända obetänkta, men dock alltid förlåtliga, tänkesätt skulle Konungen meddelas, har man förbjudit det att samlas, att vara i rörelse och slutligen nedskjutit det. En dyster sinness:ämning råder i eftermiddag. A regeringens sida botas med karlescher, å folkets med brand och vapengny. Af de närmaste regementerna äro trupper inkommenderade; men ryktet säger, alt äfven studenter och allmoge äro i antagande. Dock rykten äro ej nu att omtala, då allt synes visa, all behlagliga fakta redan i morgon torde vara att berätta. Det sorgllgaste är, all å ingen sida visar sig, högsinthet, menniskokärlek och försoning. Å maktens sida blott stoltbet, sorliiande på krigshären och på folkets svaghet; å massans sida ett oredigt hat till alll, under det att de båltre klasserna lemna den at sitt öde, utav goda ord, utan ringaste soresyn af upprigtighet och beslutsambet. Stadens femtio äldste bafva först i dag varit samlade. På börsen bar man sammanskjutit penningar för att utspana upploppets anstillare, i stället för all begåra en borgarbeväpning och undanbedja sig all inblandning af militären. En del af BondeSländet har på sekreterarens uppmaning varit uppe hos konungen, och lI. M. bar, liksom Gustaf Vasa, yurat sig sätta sin lit endast på Gud och Sveriges allmoge.? Detta är bvad jag nil kan hinna berätta. I morgon mera. — — B3. 3