A Några ord om sängen samt dess infiytande på folkbildningen oecn sederna ). Genom det interesse, hvarmed fornsorskningen i sednare tider omfattats, har det blifvit mera allmänt bekant, att Norden egt en hög, lysande och minnesrik forntid. Med utvandrande Norrmän följde berättelser om Asatiden och våra förfäders stora idrotter till Island, som sedan, och med rätta, bliivit ansedt som Nordens parnass. Sagor, som i flera århundraden, ostörde af krigens härjningar, på denna minnets ö, lefde på folkets läppar, blef den Mimers-brunn, ut hvilken medeltidens sagosamlare öste. Ibland dessa minnes säkert hvarje vän af var historia med tacksamhet Isländarne Are Frode, Såtmunder Sigsusson och den siste lagmannen på Island Snorre Slurleson. be förras samlingar kallas den poötiska Eddan, d. v. s. hoesiens stammoder, och den sednares Ieumskringla. Huru det varit möjligt att historien kunnat fortlelva under så många sekler, då endast få ibland folket kände runskriften, kan förklaras deraf, att det, af kärlek och beundran för sina gudars och hjeltars stora bedrifter, herättade desamma från far till son, från slägte till slägte. Till detta ersordrades för det första ett troget och säkert minne, och för det andra förmåga att med reda och klarhet kunna återgifva, hvad man sålunda inhemtat — en förmåga, Som hos Isländarne ännu skall finnas i högre grad, än hos något annat folk. Under tvenne sormer fortgick denna lefvande krönika genom tidehvarfven, nemligen: i Saga och Sång. Ibland de sänger, som i Eddan blifvit förvarade åt esterverlden, utmärka sig särdeles frenne, såväl för sin höga ålder, som ditt rika och begrundansvärda innehåll. Dessa äro Voluspå, Haramal (Odin den höges sång) och Riksmal. I den första beskrifves verldens skapelse, gudars och jättars Strider, Baldur den godes död, gudarnes fall och åter-uppstandelse på Idavallen samt Åsagudarnes slutliga seger m. m. Med ett ord: Hela den nordiska mythologien hvilar på denna sang. I Harvamalt sjunger Odin Sin vishet för menniskorna, och i den tredje eller Riksmal omtalas huru Heimdal, en vandrande Asagud, under namnet Rik går å gröna stigar ibland jordens barn. På ett allegoriskt sätt beskrifves der, huru atskilliga klasser, såsom frålar, odalbönder och Jarlar uppkommit. Att det i var fornhistorias morgonstunder funnits foner för den höga vishet, dessa sånger innehålla, är högst sannolikt, och fastän dessa för längesen förklingat, kunna vi dock från denna djupa Heklang ur Nordens hjerta härleda den fosterländska sången. Vara förfäder älskade sängen ganska högt, och vid hvarje tillfälle, de ville uttrycka sig med värdighet och kraft, skedde det oftast i ett qväde; ty sången var deras högtidsspråk. Ord och toner blefvo da foster af stundens ingifvelse. Många dylika inprovisationer, på hvilka en hög, enkel skönhet och en rörande känsla tryckt sin osörgängliga prägel, har sagan åt oss förvarat. De sjöngo icke blott i lyckans och glädjens stunder; äfven vid motgängens och dödens bistra möte egde de toner. Sa sjöng Hjalmar den hugfulle, döende, efter striden på Samsö, sin kärleks sista hälsning till den sköna Ingeborg. Med hjeltens blod strömmade sången ur hans hjerta, då han gaf åt stallbrodren Odd den ring, som hos Ingeborg skulle hngfästa sorgen. böende besjöng älven Ragnar Lodbrok, den siste vikingen, sin händelserika lesnad och sina femtio strider, då han, kastad i 1 Fäöäradrage hållat P AAA. 3 1 ormagården, qvaldes af sina bittra dödsplågor. Likasom vi i förra afdelningen hafva hört om Frankrikes TrOUbMdIUTer och Tysklands Ainno-sångare. sallis det äfvåk. under sagoaldren konungaskalder i Norden.? Det var icke blott vid de glada gillena, bland mjödhornen och de rosiga tärnorna, skalden intog en hedersplats: äfven på slagfältet stod han hög och oförskräckt i pilregn och sköldbrak, nåfmast sin konung. Vara nordiske skalder älskadå lika mycket sina svärd som sina harpor. Matten före det blodiga slag, som år 1932 Stod vid Säicklarstad emellan konung Olof den helige och Norriges upproriska allmoge, vakade konungen i bön för sig och sitt folk. Emot dadningen kallade Olof till sig Thormoder holbruna skald och bad honom sjunga ett qväde. Thormoder satte sig upp och qvad ganska högt, så att det hördes öfver hela hären, och kallade med stark och välljudande röst de slumrande kämparne till strid. Den sång, han sjöng, har blifvit kallad Hjarlkanlal det gamla. Sjörsta delen af den här, han väckte, erhöll jemte konungen och skalden på denna blodiga dag sin bane. I den sosterländska sången fortlefver vär hiStoria srån dessa tider. — Som källans lugna yta troget återgitver de omgilvande föremålen, så alspeglar älven sången mången skön, mången stor och söljdrik händelse. I dess toners gang äterlinna vi nya, älskliga harmonier, vid den tid da gryningen af en bättre dag uppgick ölver Norden, Valhalls gudar böja sina aldriga hjessor för Hrita Christ, och -Unet af den vilda krastens berserkagang tystnade för de himmelska ljuden af Ansgarii och hans efterföljares sörsonande fridshelsming. Genomtläktade af en barnafrom andakt alergifva manga qväden de sörsta kristnas fasta tro och den tillitstulla längtan, hvarmed de blickade till salighetens ljusa hem, Jemte dessa andaktsminnen är arleken ostast det herrskande elementet i våra tornsånger, liksom det är hufvudthemat i menniskohjertats skönaste romanser. bet fanns ingen ridderlig hjelte, som ej vid sitt svärd svor trohet åt en ädel jungtru, och hennes namn och hennes kärlek baro honom uppe i striden som två gudavingar. Ilvem kan utan ett lilligt deltagande läsa fornsångerna om Ilabor och Signild, Axel och skön IFalborg, Wildebrand och Gullborg, och deras trogna kärlek; och utan rörelse höra hurn i de dagarne två älskande kunde dö för hvarandra med glädje? ovilkorligt påminner man sig skaldens ord: 0! trohet, trohet du är stor i Norden! Något elier den katholska lärans införande i Norden, och de närmast derpå följande seklerna anses den egentellga folkvisan vara uppkommen i Sverige. De nya tillsatser, som hon tid efter annan erhöll, bära prägeln af den tids bildning, i hvilken de tillkommo; hvadan hon älskades såväl af de högre som af folket. Fröken (prinsessan) sjöng då i högan losts bur samma visa som tjenstilickan på ängen. Hvilka, som äro författare till de äldsta folkoch kämpavisorna. är oss obekant, ty ingen urkund har åt oss förvarat deras namn. Icke eller veta vi hvarifrån folkvisans sköna, innerliga melodier förskrifva sig. De hafva klingat, så alt säga, ur naturens eget hjerta och funnit återsvar i folkets. Som ljumma, vederqvickande värvindar väcka det under vintrens snö gömda kornet till lif och växtlighet, så har den sosterländska sången, under fäderneslandets vexlande öden, klingat kring berg och dal, eldat dess folk till glädje, lefnadslust och hjeltemod, och varit en af vara förfäders mest älskade husgudar. Med samma naturtriska, enkla och naiva innehåll, samma toners milda klang, har forn— —— — — — drapa öfver det skönas förgänglignet på jorden, höra vi ännu på aflägsnare trakter ett och annat aterljud deraf i våra dagar. bredvid solkvisan, och till en del på dess grund, har en annan sång låtit höra sina toner. llelgad åt ett högre ändamål är denna säng, den Lutherska reformationens sköna gåfva at värt fädernesland. en himlens härold sänd till jorden. Länglande blickar han städse upp mot Sitt eviga, ljusa hemland. Den andeliga poåsiens i purpur och azur skiftande klädnad, omsluter den ädla gestalten. Åndaktsväckande toner äro hans vingar, och templet den verli, der han under rösters samklang och orgors ljud för det fromma sinnet med sig på sin himmelsfird! Vi igenkänna här tempelsången. Denna, den fornnordiska sångens yngre broder, har älven haft säin barndom och småningom blilvit hvad den är, genom samverkan at de ädla krafter, som derat egnat sig. Den har liksom fjäriln, hvilken på mångskiltande vingar svälvar i soleus sken, genomgått sina förberedande utvecklingsgrader, som larf och puppa. Svenska kyrkans sångböcker af åren 13584, 1695 och 1819 vittna derom. Sverige har både i äldre och nyare tider egt högt värderade författare i den andeliga sången, och detta, jemte det goda vi erhållit från reformationens hemland, har verkat, att svenska kyrkans andeliga sång, såväl till textens höga värde, som melodiernas skönhet (till och med etter utländska domares vitsord) kan täfla med det bästa, kristenheten 4 denna väg eger att uppvisa. Att svenska folket i sången eger skatter af ett högt värde, både för himlen och jorden, hafva vi i det föregaende sökt visa. Nu återstår en sorgligare pligt, då vi nödgas antyda några af de mest verkande orsakerna till den fosterländska sångens aftynande och förfall, så att vi nu, i trots af den stigande upplysning, som ötver alla öfriga ämnen sprider sin glans, belinna oss i den fosterländska sångens jernålder. (iusluf den Tredje, den glade och vittre konungen, älskade sanggudinnorna och kallade dem till sitt hof; men genom en oförklarlig motsats beredde han den svenska sångens undergang förmedelst en åtgärd, som vi icke nog kunna beklaga. Privilegierade brännerier upprättades öfver allt i landet och de allmänna krogarne, som stodo under kungligt hägn, spridde omkring sig den förhärjande ström, som alltsedan, likt et langsamt tärande gift, lönnmördat lolkets ädlaste krafter och gifvit den fosterländsha sängen sitt banesår. Den manliga befolkningen ölvergaf snart hemmets lugna frid, glömmande den glada brasans sken från huslig härd för danken på krogdisken. De sköna, välljudande sångerna bortbyttes mot skrålet af lättsinniga slagdängor; friden, sällheten och kärleken öfvergafvo folkets hyddor, och med dem flydde äfven sångens vänliga ande. Afven det välmenande, men orisa nitet har, ganska säkert wan afsigt. kommit den sängen och sederna störande tidsrigtning till hjelp, hvilken beherrskat folket. Med skoningslös itver hafva på åtskilliga ställen de andelige slungat sina bannstralar mot hvarje jordisk glädje och stämplat densamma såsom synd — dervid icke en gång skonande sången, den oskyldigaste ibland dem alla. Den lätt förutsedda löljden häraf har också icke uteblifvit. Väl halva de muntra, Kroppssfärkande lekarnes glam och den glada Saneggtystnat; men ungdomen, som är glädjens väns har ofta till ersättning för de misshagliga nöjena säkt tysta, lönliga tidsfördrif. som dagens öga ei kan se. eller dan enajat.