KORRESPONDENS. Stockholm den 7:de Mars 1848. För ett ögonblick och i ett ögonblick hafva alla våra inhemska ärender nästan blifvit glömda för de märkvärdiga underrättelser, som de sednaste sterna bragt från Frankrike. Desse hafva commit ytterst oförmodadt. Visst har man anat, att de rörelser der borta, som lågo på djupet och blott någongång foranledde en svallning på ytan, skulle i en framtid uppväcka fradgande böljor; men aldrig kunde man tro, att de skulle så snart bryta löst. Man hade trott, att så väl de onda som de goda makterna ännu en tid skulle kunna hällas bundna; men man hade missräknat sig, och underrättelserna kommo derföre som ett åskslag. Det har varit ett betydelsefullt år, detta. Kriget i Schweitz, revolutionen i Neael och Sicilien, konstitutionerna i det öfriga talien, konstitutionen i Danmark, och slutligen republikens proklamerande i Frankrike. Kommer härtill, att elden glimmar under askan i hela Tyskland och kanske inom några få dagar äfven der skall hafva utbrustit (i Rhenprovinserna och Baden har den redan börjat visa sig), så måste man på en gång glädjas öfver, att frihetens sak skall vinna seger, och ljuset komma att råda öfver mörkret, men tillika känna en rysning öfver de medel, genom hvilka den måste vinna sitt mål, öfver de blodiga spår, som skola utmärka dess bana, öfver de vilda, lössläppta passioner, som derunder skola ge sig luft. Man måste känna en viss bäfvan för alla dessa ytterligheter, äfven om man anser dem oundvikliga, äfven om man till sin tröst och upplyftning skall få skåda många drag af storartade dygder, äfven om man är djupt genomträngd af den öfvertygelsen, att det är ett Guds straff öfver orättfärdiga furstar och kalla förtryckare. Man kan och bör dock hoppas, att de ädla gerningar, hvilka merändels framkallas under dylika hemska katastrofer, och möta ögat likasom klara stjernor, som bryta igenom himmelens svarta moln, skola fortplanta sig, genom att de väcka det bättre jag, som menniskan dock aldrig kan fullt förneka. Lycklige vi, som i vår aflägsna nord blott afstånd få betrakta det brinnande, blodiga skådespelet. Ännu lyckligare om vi i tid lärde oss att afhålla branden från våra egna knutar. Dessa europeiska händelser borde hafva djapt inverkat äfven i vårt land på alla dem, som betrakta frihetens sak såsom ett narrspel i några få uppviglares hjernor. De borde hafva lärt sig inse följderna af att spänna bågen tills den brister, att sammanpressa ångan tills pannan spränges. Ännu ega de någon makt, ännu kunna de leda strömmen stilla i sin fåra; men vilja de ej släppa den fram, utan tro sig kunna dämma dess lopp, skall den snart nedbryta damverket, och hvilkens är då skulden, att den härjande öfversvallar ängar och fält, och rycker med sig allt, som står i dess väg? Hvilkens är Felet, strömmens, som måste gå fram, eller de okloka menniskors, som ville hämma dess lopp, kanske för att freda några små verk, byggda i strömfåran? Olyckligt är det dock, att hvarken närvarande eller förflutna tiders exempel någonting lära eller lärt. Menniskorna äro förblindade, då deras egna interessen komma med i beräkningen. Se vi till sakernas ställning här i vårt kära fädernesland, så finna vi ett högst ringa antal af ultra-konserralira, åtminstone af dem, som vilja erkänna sig vara det; ett ej ringa parti af konservaliva, de som säga sig önska reformer, men med den hiStoriska kontinuitetens bevarande. Dessa äro sådane, som i det närvarande tillståndet befiona sig väl och hafva goda dagar . och derför med fasa eller förtrytelform, som skulle förändra deras egen ställning. Att nöd finnes för handen, dertill neka de antingen helt och hållet, eller svara de; då klagoropen hinna för nära deras egna dörrar, alt det är ett ondt, som måste vara, som åtföljer civilisationen, eller som är ett Guds stralf för osedligheten och brottet. De betänka dock ej, att hvarje rigtigt straff bör leda till förbättring, och fråga ej efter huruvida fattigbaracker och korrektionshus åstadkomma någon sådan. Dessutom se de icke, att osedligheten och brottet inom deras egna kretsar ej sällan drabbas af detta straff, som de benämna Guds. Ej heller inse de, att det icke är civilisationen, som framkallar fattigdomen, utan det förvända sätt, hvarpå menniskorna dela dessa civilisationens produkter sinsemellan. Men det är så beqvämt att sitta och lägga händerna i kors och säga: Det onda kan ej blifva annorlunda, och att ropa till hvar och en, som ifrar för det bättre: Du är en rabulist, en oförnöjd menniska, en pratmakare, eller i lindrigaste fall: Du är en fantast! bu vill omstöpa menniskoslägtet till dygd, men det går ej så fort, 0. s. V. Med allt detta föra de konservative dock på tungan, att de önska reformer: men kommer det till tillämpningen, blir blott ett förslag framställdt, straxt arbeta de deremot af alla krafter. ; Det finns ingenting så falskt, som den gamla satsen, att intet språng gifves i naturen. Ilela den organiska verldens, hela menniskoandens utvecklivgshistoria är en kedja af dylika språng. Sadane bestämda språng (saltus) äro mellan den organiska och slen oorganiska verklem, emellan vextlifvet och djurlifvet, mellan djuret och anden, mellan knoppen och blomman, mellan puppan och sjäriln. Derför har man äfven nu öfvergifvit att söka den der series nature, hvilken redan Linne insäg skulle bli lika svår att finna, som qvadratura circuli. Sådana språng gifvas äfven i historien, mellan judendom och kristendom, mellan katholicism och protestantism, mellan konungadömet och republiken, m. m. Den der historiska kontinuiteten, hvarom man talar, är derför, så som den af de konservative förstås, ett nonsens. Men vilja de då bevara den, så mycket som möjligt, så borde de just förekomma sådane eruptioner, som Europa nu bevittnar och hvilka de efter ett par ärhundranden väl också skola kalla kontinuitet. Det tredje; och, vi säga det med den fullkomligaste visshet, starkaste partiet, inom vårt land, är de Ziberate, ull hvilka vi räkna många, som sjelfva ej bekänna detta namn. Dessa äro de, som arbeta för bildningens allmängörande, kulturens universalitet. Allmän menniskoråätt, frihet, allmän upplysning, m. m. är det mål, hvarför dessa strida. Finnes det nemligen något inkonseqventare i de bättre konservatives — vi tala ej om de sämre, som af egennytta vilja hålla folket i okunnighet — beteenden, än då de påstå, att allmänna medborgerliga rättigheter, t. ex. represemtationsrätten, blott då kan lemnas åt folket, när detta erhållit nog bildning, och på samma gång motarbeta hvarje bemödande för dess upplysning, på grund; som de anföra, deraf, att detta åstadkommer halfbildning? Var det neml. icke de konserrative, som med all makt lade sig emot folkskolors inrättande, och som, bedröfligt att omtala, ännu motarbeta desamma? kan det under dylika förhållanden ens bli fråga om hvilket parti en regering bör taga? Bör en regering betrakta sig såsom representant af ett parti, hvilket den förmodar utgöra majoriteten, eller bör den icke snarare, då den är öfvertygad om en saks sanning, öppet och osörfäradt bekänna denna sak, och arbeta derför med alla de krafter, den äger. är det en inom meningar och partier, för att slata sig til det starkaste? llar en regering icke det Gudomligas sak på jorden, som är Rätt och Sanning, ej blott till valspråk, utan till öfvertygelSe, så är det bäst, alt ej vara någoh regering. Det är nemligen icke för sin egen skull, till sitt egel beskydd eller egen njutning, som de mäktige hafva makten, utan det är för. att mer än alla -andra kunna verka den Högstes verk på jorden. och detta verk är: vatt alla menniskor skola komma till salighetens kunskap. För detta ändamål är allt annat blott medel, ty liksom den enskilde menniskans jordiska lif blott är en förberedelse för det eviga, så är hela slägtets jordlif ett arbete för Guds rikes tillkommelse. Derhän syfta alla våta ekonomiska förhallanden. såväl som alla politiska; derhän syfta alla industriella, mekaniska. m. fl; uppsinningar. Ty alla gå de ut på, att dels beIria menniskorna från de timliga behofven, dels bespara deras tid från kroppsliga till andeliga sysselsättningar; m. e. o. att göra menniskoans den, redan på jorden, alltmera oberoende ät materien. år nu i detta fall ännu blott ett ringa sjät laget, blott ett litet strå lagdt till den sama bildningens stora stack, så veta vi dock mälet; och känna, att det är vår oeftergilliga pligt ätt sträfva dertill. Kan då en menniska, kan en regering, som är det allmännas högsta uttryck; ert enda ögonblick tveka; hvilket steg den skall taga? Då det gäller det högsta, det gudomliga och menskliga. heter det oåterkalleligen: Den som icke är med mig, han är emut mig. . i UTRIKES NYHETER; TYSKLAND. . Efter inhändigandet af Hamburgerposten af den 11:te dennes finna vi ytterligare bekräftadt värt yttrande för i förrgår, att de festa lyska furslarne gå med och icke emot foliet. Underrättelserna med de begge sednaste posterna äro på det hela lugnande; oaktadt mänga rörelser och partiella oroligheter egt rum. Alla materiella interessen tala för lugnets vidmakthållande, hvadan man på fredlig väg söker bilägga alla spänningar emellan folk och furstar derigenom, att de fordrade reformerna blifva beviljade. Här nedan vilje vi redogöra för det märkligaste; som tills dragit sig i de särskilta förbundsstaterne: ÖSTERRIKE. i Sista posten medförde ingen bekräftelse på Metternichs resignation: — Det påstås återigen, att Osterrike bekommit ett lån å 30 millioner floriner af Ryssland: PREUSSEN: En kabinettsorder förfogar, att den aftyska förbundsförsamlingen medgifna censurfriheten tills vidare ej kan komma preussiska staterna till godo, emedan kungens önskan är, alt en gemensam tryckfrihetslag för hela tyska förbundet måtte bringas till stånd; och först, i fall denna önskan ej realiseras, skäll inträda en interimistisk, på censurfrihet grundad reform i lagstiftningen för pressen. Det förljudes, att Preussen proponerat en kongress att hållas i Dresden för ordnandet af hela Tysklands angelägenheter, andra notiser motsäga dock detta rykte: Berlin; Breslau, Magdeburg, Halle, Crefeld, Duisburg. Neuwied m. fl. städer hafva beslutat adresser till kungen med anhållan om reformer, ständernas sammankallande, Ryssarnes hallande på distans 0. s. v. Af förenade ständer-utskottet fattades, innan det åtskiljdes, det beslutet, att regeringen icke mätte gifva det granskade förslaget till Straskbalk kraft af lag förr, än en ny rättegångsordnimg till diskussion förelagts den för