regeringsform i verliden. Kegeringsformerna hafva olikheter, hvilka äro lika så lagligt berättigade, som olikheterne i karaktererne, det geografiska läget och den andliga, sedliga och materiella utvecklingen hos folken. Nationerne hafva, liksom individerna, olika åldrar. be :grundsatser, af hvilka de regeras, halva på hvarandra följande utvecklingsgrader. De monarkiska, aristokratiska, konstitutionella och republikanska regeringarne äro uttrycket af de olika mognadsperioder, i hvilka folkens anda belinner sig. De fordra större frihet i den man de känna sig vara i stånd att bära en större frihet. De fordra större folkvälde i samma mån, som de äro besjälade af en större rättvisa och kärlek till folket. Detta är en tidens fråga. Ett folk går sörloradt, om det vill hinna framom tidpunkten för denna mognad, det rvanärar sig, om det låter den obegagnad ga fsörbi. Monarkien och republiken äro i sanna statsmäns ögon inga absoluta grundsatser, som på lif och död bekämpa hvarandra; de äro sakverkligheter, som bilda en motsats och kunna bestå ansigte emot ansigte, när de begripa och respektera hvarandra. ehriget är således icke franska republikens ogrundsats, såsom fallet var 1792, genom en ssatal och ärorik nödvändighet. Au etter ett halst sekel återvända till 1792 års princip eller kejsardömets eröfringsidäer, vore icke nagot framskridande, utan i stället ett tillbakaskriodande. Den sednaste revolutionen är ett steg yframät. icke tillbaka. Verlden och vi, vi vilje agå förbrödringen och freden till mötes. Öm franska republikens läge 1792 törklarade okriget, så förklaras freden af olikheterne emellan denna tidsrymd af vår historia och den tidsrymd, hvari vi lefva. Sök att uppfatta desSa olikheter, för att göra dem begripliga för odem, med hvilka ni står i beröring:o 1792 var nationen icke en. Ivenne folk existerade i ett och samma land. En förfärlig , kamp fortfor ännu emellan de sina privilegier deröfvade klasserna och de klasser, Som ervöfrat jemnlikhet och frihet. De utstötte klassopne förenade sig med det sängna konungadömet och med det afundsjuka utlandet, för vält förneka Frankrike dess revolution och äter genom invasionen balruga det monarklen. ariStokratien och theokrallen. Friheten har iri, gjort allt. Likheten inför lagen har jemnat allt. Förbrödringen, hvars tillämpning vi för,kunna och hvars välgerningar nationalförsam,lingen måste organisera, skall förena allt. Det .gilves ingen enda medborgare i Frankrike, hvad opinion han än månde tillhöra, som icke oslutar sig till den grundsatsen: sällerneslandet oframför allt, och som icke, just genom dema anslutning, gör Frankrike oätkommeligt för alla ojnvasionens försök och sarhägor.? 1792 var det ej folket i sin helhet, som rinträdde i besittning af makten, det var blott imedelklassen, som ville utöfva friheten och njuta af dess frukter. Medelklassens triumf vvar då egoistisk, liksom hvarje faväldes trivums. Hon ville för sig allena behålla de genom alla eröfrade rättigheterne. Hon mäste, rför vinnandet af detta syfte, gifva folkets till.näde till regeringen en afledning, hon mäste störta folket in på valplatsarne, för att hindra det från att komma in i sin egen regering, Denna afledning blef kriget. Kriget vvar monarkisternes och girondisternes tanka; det var icke de mera framskridne demokrauternes tanka, hvilka, liksom vi, ville det upprrigtiga, fullständiga och regelmässiga väldet raf folket sjelf, under hvilket namn de förstodo, af hvilka folket uteslutning och söreträde alla klasser, utan består. 1792 var folket blott revolutionens verktyg, icke dess föremål. Nu har revolutionen gjorts genom folket och för detsamma; det år sjelf revolutionen. Då det inträder i qensamma. medför det sina nya behof af arbe11d11UN1111 randliga nationalitet, som skall vara franska vrevolutionens fulländning och etablerandet af inationernes ömsesidiga förbrödring på jorden. kort och godt, 1792 var friheten något nytt, jemnlikheten en skandal, republiken ett problem. Folkeus rätt, knappt uppdagad af henelon, Montesquiou, Rousseau, var till den grad förgäten, nedgräfd och vanhelgad genom de gamla feodala, dynastiska och presterliga traditionerne, att gamla skolans statsmän ansägo folkets rättmätiga deltagande i sina angelägenheter såsom något alldeles overhördt. Demokratien kom på en gäng thronperna och samhällsgrundvalarne att darra. ÅJu hafva thronerne och folken vant sig vid den i olika proportioner nästan uti alla starer, tillochmed uti de monarkiska, utöfvade frihetens former och regelmässiga agitationer. De skola vänja sig vid republiken, som vär frihetens fullständiga form hos mera mogna nationer. De skola erkänna, att det slnrnes en konservativ frihet, de skola erkänna, vatt man i republiken icke blott kan hafva en pättre ordning, utan att man i denna allas rregering för alla kan få en större verklig rordning, än i någras regering för några. Men utan hänsigt till dessa oegennyttiga petraktelser borde allaredau interesset att förskaffa republiken fasthet och varaktighet -mgifva Frankrikes statsmän fredliga tankar. yIcke fäderneslandet, utan friheten löper mesta faran i kriget. Kriget är nästan alltid ven diktatur. Soldaterne glömma institutionerne för männen. ÅÄran bländar fosterlands-kärleken. Den trollkraft, som ligger i ett seigerrikt namn, beslöjar attentatet på folksuveräniteten. Republiken åträr äran, det är visst, men hon åträr den för sin egen räkning och rjcke för en Cesar eller Napoleon. Missförstå dock icke hvad som här ofvan rplifvit yttradt. Dessa ideer, som den proviSoriska regeringen uppdrager, attsåsom underpant för den europeiska säkerheten framstälrja för makterne, hafva ej till ändamäl att förskaffa republiken förlåtelse för det hon förnaristat sig att uppstå, och ännu mindre äsyfrsa de att i ödmjukhet bedja om den plats, Som i Europa tillkommer en stor rätt och ett sStört folk. Ni har ett ädlare mål, det nemrligen, att bringa suveränerne och folken till rcflerianka, och förekomma att de ej, oyfrivilligt göra sig skefva, origtiga föreställningar om karakteren af vår revolution; ver uppgift är att sätta tilldragelsen i sin rsanna dager och meddela den sitt rigtiga utscende samt gifva menskligheten underpanner, innan vi garantera var ära och vära rätvsigheter, i fall de skulle misskännas eller hotas. Franska republiken ärnar således icke föra krig emot någon. Man behöfver icke säga, -att hon antager kriget, I fall det bjudes henrne. De män, som i detta öganblick regera Frankrike, hysa följande tanka: Lycka för prankrike, om man förklarar det krig och på så sätt tvingar det, att, oaktadt sin moderation, utvidga sig i styrka och ära! Förfärligt ransvar för Frankrike, om republiken sjelf förvklarar krig, utan att dertill vara utmanad! förra fallet skulle dess krigiska anda, dess -under så många fredsår samlade krafter göra Frankrike oöfvervinnerligt inom och måhända farligt utom dess landamären. I sedrnare fallet skulle Frankrike vända emot sig -minnena af sina. för nationerna förhatliga reröfringar. och det skulle skada sitt första roch allmännast spridda förbund: Folkandan roch civilisationens genius. I följd af dessa grundsatser, — som äro rdet kallblodiga Frankrikes grundsatser, — rgrundsatser, som det utan fruktan, äfvensom utan trots kan framställa för sina vänner och fiender, täcktes ni inpregla i ert minne följande förklaringar: 4815 ärs fördrag hafva ej mera någon gällande kraft i sranska republikens ögon; de terlåga alt den blir rigtigt upplattad och bemoda -er att visa det denna frigörelse icke innebär någonting oförenligt med Europas lugn.? Således, vi säge det öppet, derest stunden Syntes oss, enligt försynens heslut, vara komomen att återupprätta någon i Europa eller antorstädes förtryckt nationalitet, derest Sehweitz. vär trogne bundsförvandt allt sedan Frans 1:stes tid, hindrades eller hotades i den utvecklingsprocess, som det nu löretager för att ytterligare stärka de demokratiska regeringarnes förbund, derest Italiens oafhängiga stater angreepes, eller om man ville hindra eller sätta en gräns för deras inre ombildningar, eller om man med väpnad hand bestrede dem rättighe,ten att inbördes förena sig för att grundlägga vett italienskt fädernesland — då skulle den o5franska republiken anse sig berättigad, att sjels gripa till vapen för att beskydda dessa legitioma rörelser till folkens utveckling och beläodptandet at deras nationalitet. eRepublikea, ser ni, har i första steget gätt oölver proskriptionernes och diktaturens tidsäloder. Hon är besluten att adrig inskränka irioheten i det inre. Hon har likaledes beslutat, vatt aldrig dölja sin demokratiska princip gent vemot utlandet. Hon skall icke tillåta någon att olör solkens blick bortskymma de fredliga stråvlarne af hennes frihet, Hon förklarar sig hasova slutat ett andligt och hjertligt förbund wed balla rättigheter, alla framsteg och alla instituSuoners lagenliga utvecklingar, som yttra sig hos lolk, hvilka vilja lefva ester samma grundSats Som hennes. Hon skall icke bilda någon dold eller brandstiftande propaganda hos grannarne. tlon vet, att det ej gilves någon vars saklig frihet utom den, som af sig sjelf uppvumt på sin egen mark. Men hon skall genom varman al sina idöer, genom det skådeSpel af ordning och fred, som hon hoppas få ,skänka verlden, bruka sitt enda och redliga ,umvändelsemedel, nemligen omvändelsen genom aktning och sympathi. Det är ingalunda krig, det är ingalunda verldens upphetsning, det är ätt Iran Sin plats sprida sitt ljus på folkens vsynkrets, för att på en gång gå i spetsen för odem och vägleda dem. Vi önske, för mensklighetens skull, att freden måtte bibehållas; ja, vi hoppas det till och med. En enda krigsfråga har för ett år sedan blifvit uppställd imellan Frankrike och England. Det var ej den republikanska friheten, utan dynastien, som uppställt denna krigsfråga. Dynastien tager med sig den fara för ett krig, hvilken hon uppväckt i Europa genom en ren personlig lystnad efter rett familj-förbund med Spanien. Således tryckte den störtade dynastiens familjpoliutik, som i 17 år låg tungt på vår nationalrvärdighet, på lika tid, genom sina anspråk pa ännu en krona, våra liberala allianser och reden. Republiken har ingen nepotism, Republiken har icke sådane anspråk som en sa-milj. Måtte Spanien regera sig sjelft; måtte Spanien blifva oafhängigt och fritt. För sastheten af denna naturliga allians räknar Frankrike mera på likformigheten i grundsatser, än på huset Bourbons arfsföljd. Sådan min herre, är andan i republikens rådslag. Sådan skall den oföränderliga karakteren vara af den fria, starka och moderrata politik, som ni skall hafva att representera. -Republiken har i födslen och midt under ren icke af folket föranledd kamp uttalat 3 vord, hvilka hafva afslöjat hennes själ och uhvilka öfver dess vagga skola nedkalla Guds roch menniskors välsignelse: Frihet, Jemnrsfchel, Brödraskap. Hon har på andra dagen af sin tillvaro, genom afskaffandet af dsdsstrastet i politiska mål, gifvit dessa tre ord deras sanna uttydning i det inre; gif dem räfven deras sanna tolkning i utlandet. Bemärkelsen af dessa tre ord, tillämpade på våra A. s6n är nliandoFrank