Frankrike har upphört att vara Monwurki; republiken är PDroklamerad i Paris. Så lyder den stora, den glädjefulla, den för folken utomordentligt vigtiga nyhet, som med dagens utländska post hit ingått och som nu med ljungeldens, med ljusets hastighet genomilar Europa och skakar i deras innersta grundvalar de throner. som icke stödjas och upprätthållas af nationernas kärlek. En ny tidsålder för vår verldsdel begynner med den 24:de Februari, då Fransmännens konung, Ludvig Philip, som under loppet af så många år icke velat lyssna till sitt folks rättmätiga fordringar, öfvergifven af detsamma, öfvergifven af sin hufvudstads national-garde och sin armåe, seti sig nödsakad att lemna sitt rike, för att för andra gången såsom emigrant söka en tillslykt i ett främmande land. Förgäfves erbjöd han sig att göra koncessioner, förgäfves, att, till förman för sin sonson, afsäga sig thronen; han hade satt allt, sin thron, sitt rike, sin dynasti på spel, och — han forlorade. Från ruinerna af Tuillerierna måste han med sin familj hasta undan sitt uppretade folk och, lyst af branden från det flammande Palais Royal, söka sin räddning i flykten. Republiken har blifvit proklamerad, och cen provisorisk Regering utsedd. Namnet på dess medlemmar äro: Arago. Ledru Rollin, Marie, Dupont, (de IEure) Lamartine, samtlige ledamöter af deputerade kammaren; Armand Marrasl, hufvudredaktör af tidningen National, Ferdinand Flocon, hufvudredaktör af tidningen Re forme; Albert, arbetare. Enligt en annan uppgift är Lonise Blanc sekreterare i den provisoriska regeringen. Vi meddele här nedan ett kort sammandrag af de vigtigaste händelserna vid denna verldshistoriska tilldragelse. Klockan 3 på esterm. den 25:dje Feb. blef underrättelsen om Guizots afdankning allmänt bekant, och rupperne erhollo befallving att draga sig tillbaka. Dessa Sivål som nationalgardet anträadde nemmaschen under ropen: ilelve resormen! lesve hinien! lelve nationalgardet! ned med municipalgardet! llatet emot detta sedoare var dock så stort, att man säg sig nodsakad att beskydda deras vakthus med linietrupper. lunan detta försigtighetsmått hunDit vidlagas, hade dock folket stormat flera vakthus, afvipnat vakten och till en del satt byggnaderna i brand. Inemot klockan 7 hade dock detta ofog tazit slut och på boulevarden, hvarest folket under upprepandet af de anförda ropen och afsjunzandet af marseillaisen ledsagade hem trupperne och nationalgardet sågos flera bus illuminerade, vid bvilken anblick mastorna utbroto i högt jubel och fordrade att alla hus skulle illumineras, hvilket åtven skedde, så att klockan 8 Paris med ljus i alla sonster erbjöd en bländande anblick. I detta ögonblick troddes allmånt rorelsen vara slutad, ty, med några partiella undantag, deribland ett misslyckadt sorsök af massan att befria några lansar å polisprefekturen, förspordes ej några vidare symptomer till insurrektion. Omkring 1(, 40 spridde sig et rykte, att Guizot icke astrådt, och att man blott narrat folket. Genast drogo massorna till Guizots botel under ropen: Ned med Guizot! alesve reformen la Snart började folket kasta sten på hotellet, men då afsköt det derutanför uppställda detachement af linieinsanteri, utan föregående varning, tvenne salvor på folket, hvarvid 40 menniskor, största delen såsom lik, sjonko till jorden. Från detta ögonblick kan man datera revolutionen. Folket fattades af ett förfärligt raseri, men, utan vapen eller högst olullkomligt beväpnadt, kunde det ingenting uträtta, och svart rensades platsen al en i sporrsträck framilande sqvadron dragoner, som afspärrade en det af bomlevarden äfvensom alla till ministereus hotell ledande gator. Åuktoriteterne bekymrade sig icke om de sallne; folket bar de sårade till närbelägna apothek och hus, samt bortförde under förfärliga bämnderop de döde på en vagn. En asdelning kavalleri följde detta sorgetåg, kring hvilket folket samlade sig allt tätare och brann af begär att förnya kampen. Underråttelsen om denna tilldragelse spriddo sig som en löpeld, och vid midnattstiden var från Rue Montmartre ända till Rue Antoine, från boulevarden des Italiens ända tll boulevarden S:t Antoine upprättad en fortlöpande kedja al barrikader. Folket inträngde med väld i alla hus och begärde nationalgardets gevär, hvilka ingen vågade att vägra dem. Slraxt efter klockan 42 slogs generalmarsch, och trupperne, som ännu ej satt hvila ut från de föregaende strapascherne, mäste äter ut i striden. Från kl. 4 på natten till 9 på morgonen kämpade man nästan oalbrutet. Dode och sårade räknade man hundtatals. Den 24:de omkring klockan 1(3 410 visade sig flera adjutanter på olika punkter, der striden rasade, svängde en bvit duk och äskade af folket gehör, som blott med möda beviljades dem. Jag år? — sade hvar och en at dem — marskalk Bugeauds adjutant; marskalken är utvämnd till ståthållare i Paris och till bogste befalbalvare ofver nationalgardet. Marskalken vill icke med blod sudla tillträdet af sitt embete; ban bar fördenskull beordrat trupperne att draga sig tillbaka, och uppmanar folket att göra detsamma. på näsra få ställen emottogs denna uppmaning med ropet: Lelve linietrupperne, lelve nationalgardet! inen i de revolutionära qvarteren S:t Martin, S:t Denis och S:t Antoine svarade man: vi vilja icke veta af marskalk Bugeaud! Trupperne bade imellertid dragit sig tillbaka, kampen upphorde och saken antog ungesår samma utseende, som dagen iillförene klockan 5, dock medj den väsendtliga skillnaden, att linietrupperne och analionalgardet tågade genom gatorna, beledsagadt af det beväpnade folket, under det nya fältropet: a Ned med Ludvig Philip! Ned med ministrarnela Omkring kl. 12 44 sägs denna hotande massa från boulevarden St. Antoine sätta sig i rörelse emot Tuillerierna. Från detta palats hade redan utfärdats följande proklamation: akonungen har befallt att inställa elden och utnämnt undertecknade till ministrar; general Lamoriciere är utnämnd till nationalgardets belälhalvare. Måtte folket lugna sip! (undert.) Thiers, Odlion Barrot, Duvergier dllauranne, lamoriciörea. Åfven detta försök att stilla revolutionen var socgåfves, ehuru säkerligen en dylik eftergift nägra dagar tillsorene säkerligen skulle, om icke räddat monarkien, åtminstone ännu några år uppskjutit dess fall. Under tiden från 4 till 17 5 begynte kampen ånyo. Palais Royal stormades och stacks i brand, Ludvig Pbilip abdikerade till förmån för sin sonson, grefven af Paris, under dess mor hertigiunans al Orleans regentskap. Denna ytterligare eftergift, som blef bekantåkl. 2, kom dock äfven för sent och tillfredsställde icke folket. Den 24:de Februari klockan mellan 4 och 5 på eftermiddagen läste man okverallt på gathörnen i Paris en proklamation, som började sålunda: Inga Bourbonner mera! Lefve Republiken! Nalionalförsamling! Prousorisk Regering! Paris erbjod samma dag om morgonen, naturligtvis en dyster anblick och en bild af förstorelse. Ölverallt i gatorna och på Boulevarderne lågo döda kroppar. Alla träd på desistnåmnde hafva af folket blifvit sållda till ett slags sorbuggningar. Vid hvart hundrade steg stötte man på barrikader, som höllos besatte af väpnade folkmassor och genom hvilka blott en och en isender tillåts passera, sedan han gifvit losen. Somtlige dessa sorskansningar blefvo på några få timmar natten till den 21:de Februari liksom gonom ett trotstag upnkastade. Alla Paris omgisvande barrierer hafva blifvit förstörde. Jernbanorna hafva dock blott på tvenne ställen, nemligen vid infärten till Paris från Valenciennes och vid la Chopelle S:t Denis, blifvit upprilne. Hela denna sisinämnde station har blilvit förstörd: Från stationen Enghlen, 2 timmars från Paris, ända till Valenciennes, är jernbanan fri och obehindraa. Ludvig Philip begaf sig ifrån Tuillerierna kl. 12 I och lemnade sin thronafsägelse i händerna på sin svärdotter hertiginnan af Orleans. Denna begaf sig till fots med sina begge barn, grefven af Paris och hertigen af Chartres, och beledsagad af ordonansofficerare , enskilta nationalgardister och flera oppositionsdeputerade, deribland Dupin och Lacrosse, till deputerade kammaren. Hertiginnan inträdde nu med siha begge barn i sessionssalen, hvarest cirka 300 medlemmar voro tillstädes, och satte sig i en länstol, som män ställt nedanför talarestolen. Denna bestegs af hr Dupin, som för kammaren gaf tillkänna kungens avdikätion ock hertiginnans utseende till regentinna. Trehundra deputerade ropade: Lefve Ludvig Philip! lefve regentinnan! Nägra republikanskt sinnade deputerade och ett par legitimister ropade: de hafva derlill ingen ratt. Flera röster från läktarne hördes ropa: Det ar för sent! Det är en komedi! Herr Cremieux besteg talarestolen, för att fordra tillsättandet af en provisorisk regering. Hans ord helsades från läktarne med bravorop. Herr Odilon Barröt; som i detta ögonblick trädde in i salen, besteg tribunen, för att säga, att i nuvarande ögonblick blott hertiginnans af Örleans och grefvens af Parls regering kunde göra ett slut på blodsutgjutelsen. Samtlige dep. gåfvo medelst handklappningar tillkänna sitt bifall åt dessa ord; och i samma ögonblick utvecklade de på läkta rne församlade fruntimmerna den tre-färgade fanan. Plötsligt fylldes hela halfcirkelll med män, klädda i bluser och beväpnade med gevär och sablar. Beledsagad af desse män ur folket och under deras skydd besteg republikanen Ledru Rollin talarestolen och fordrade, under högljudda rop från läktarne, insättandet af en provisorisk regering. Derefter besteg s-amarline tribunen och framställde samma fordran, under det att de i bluser klädde männen rigtade sina gevär mot de deputerade. Hr Sauzet reste sig nu fryn sin presidentstol, som ögonblickligen intogs af Ht Dupont (de PEure). Ilvad sig sedan tilldrog här här ef: van blifvit i korthet berättadt. Ender det att detta tilldrog sig i deputerade kamiwaren, voro Tuillerierna en skådeplats tör alla de aräsligheter, hvilka åtfölja en revolution, som med vapen i hand soker göra folkets långe i stoftet nedtrampade rättigheter gällande; Der, i den kongliga borgen, gaf det länge återhällna lolkraseriet sig fri luft. Slottet var sorsvaradt aflinietruppar, municipalgardet, jägare från Vincennes och artilleri; men de sorstnämnden vägrade utt skjuta på de anryckande solkmassorna, och det var således endast municipalgardet, jägarne och en del af artilleriet, bvilka deltogo i den förbittrade strid, som nu begynte, och hvilken stöts med att folket bemäktigade sig konungaborgen, sedan dess försvarare nästan helt och hallet blisvlt tilliatetgorda. bå folkmassorna inträngde i Tuillerierna sanns ingen medlem fat den kungliga familjen mera der. Hela detta palats är förstördt, konungathronen uthars i procession under alsjungande af Marseillaisen ur slottet och uppbråndes på en af de ossentliga platserna. Från Tuillerierna begålvo sig folkmassorna till Palais Royal, bvilket, som bekänt är, var konungens privategendom. De kungli ga gemaken blefvo stuckna i brand, alla dervarande mohler och dyrbarheter sorstördes antingen på stället eiler utkastades genom fönstren. Ålven utrikesministeros Guizots hotel blef nedbråndt och kommer väl att jemnas med jorden. Föliande episod ur det stora dramat är ichko