syfte, än sin egen personliga ära och makt, dock kan missledas, att så inblanda sig i andra låaders sorbållanden. Han borde vara glad så länge de andra folken tillåta honom i ro förtrycka sina egna undersåtere. Men det är eljest undertigt! Låt en regent förtrycka sitt land så mycket ban ban vill, låt honom hudflänga dess söner och skånda dess döttrar, så törer sig ej en enda regering till afvärjande af dessa rysligheter. Men låt detta folk sjelft taga ut sin rätt, som då osta ofvergår till en vild hämnd, då komma genast regeringarne till den nedrige sytannens bjelp. När skall mensklighetens historia slippa på sina blad uppteckna dessa förfärliga orältvisor. Men vi kunna förlåta Ryssland — huru påkostande det än är — att det bibehaller sina egna barn i lilegenskopens fjettrar; men att, då det med sig införlilvat ett folk, som man selt är sribeten vuxet, neml. hinnland, ej lemna detta land sin rent menskliga rätt, det kan aldrig sörlätas. För despotismen, säger Montesquieu, är fruktan villkoret, och för republiken dyd. Rolleck drager häraf den konseqventa, sanna slutsatsen, att despotismen derför måste arbeta ut sig sjelf. D. v. s. då ett folk äger den intellektuella och moraliska grund, som är fribetens våsende och garanti, så skall fursten frivilligt med glädje nedlägga den makt, som var honom anförtrodd, i dess egna händer. Delta är bans pligt, och borde vara hans fröjd; men huru gör man? Du kan nu sannerligen ha tröttnat på mina politiska kannstoperier. Jag vill derför for denna gång, forskona dig från mina betraktelser angående Sveriges och Norriges förhållande sinsemellan; men akta dig, ty Aufgeschoben ist nicht aufgehoben. AJ