Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1848, sida 1

sig starkare. Att Gutzot handlar ester diln grundsatser, för att inse det behöfver man blott ha låst hans cours d histowe och att ban är en hlippsk statsman, visar hans forsta seger ofver båda de motsatta partiernas ylerligbeter. Hans Schweitziska och Italienska politik kan ej lörklaras annat än genom de äsigter, han har om sitt eget land. Såmst af allt år Ludvig Philips politik med Spanien, att åter vilja gora detig sköna land till ett ämne för dynastiska anspråk, till ett stridsäple mellan nationerna. kKan då i evighet ej det spanska solket lära sig att drifva bort alla dessa eländiga lurstefamiljer och dynastier, och tillsätta en konung, hvilken de veta att ban duger till någonting? Huru länge skola menniskorna der vidhänga den galna läran, att surstarne kunna öga rättighet att rå om solken, att de kunna tvista om en regering och ett land, som om ett materielt ars? När skola furstarne inse, att då de göra anspråk på en krona, de gora anspråk på en skyldighet, en pligt, icke på en rättighet? Och tor detta fåtal at menniskor, lor tvisten emellan två personer, skall ett herrligt land plundras och sonderslitas, ett folk sordersvas, och hvad värre är, än allt annat: bat, brott, ondska taga öfverbanden i menniskornas bjertan, i st. f. kärlek och frid. Men de skola gora räkenskap derför engång dessa tvenne, och hvarje oskuldens tår, hvarje lidandes klagan skall omgilva dem såsom förfärliga minnen från den tid, de lefde på jorden, och huru de kämpa om makten, hurn de illfänas, att gripa spiran i sina bänder, klaga de ändock all Åden är dem så tung, att de göra allt af nåd sor sina folks välfärd, att dessa folk äro otacksammwa m. m. Och folken tro dem! Men en ädel surstel Ilvilket fält har han ej för sin verksamhet, huru rik är icke hans belöning! Det skall komma en dag, då hvarje sann tanke, då hvarje kärleksfull känsla, som genom honom blilvit ingjuten hos den ringaste al hans undersåtare, skall, såsom ljusa englar, möta honom vid den Eviges thron. Det är synd att Englands föregående politik ligger så djupt och bedrofligt i minnet, att den fordunklar dess sista handlingar. För sin politik med Irland har den fått hårdt sota, men politiken med Portugal och Grekland — för att blott nämna detta sednaste — är en fläck på Englands åra. bet bar sökt utplåna denna flick genom sitt förhållande till Schweitz och Italien, Det hade varit önskligt att man handlat lika kraftigt i frågan om Krakau. Nå än Ryssland? Tyst! Det landet får man ej nämna! När ej ens Sveriges sjellständigge Riddersoch Adelsmån vågade nämna det namnet, för att ej vara indelikate, huru kanna då vi våga det? Men jag kommer ihäg, Borjeson vågade säga det så många gånger, och Stockholms publik, isynnerhet de små löjtnanterna på ofte amfitbeatern, klappade bånderna, då de hörde sägas, att om Ryssland lade en bro bitosver, så kunde det ändå ej ta Sverge. Nä, då kunna äfven vi tala derom. Hvad säåder du om ryska kejsarens sista propos i afseende på Tyskland? Han) fordrar för att kunna bevara tyskheten i Lissland, att sjelf få en röst i tyska förbundet. Jag fruktar, att den rösten komme att gälla för något mer, ån Lilsland, och tänker på ett ganska likartadt fall i gamla bistorien, då Philip af Macedonien fick inträde i det grekiska statsförbundet. Slaget vid Cheronea hade derforutan troligen ej blisvit af. Detta är ej det enda fall, bvari man kan jemsöra Ryssland och dess förbållande till Tyskland, med Macedonien och dess förhållande till Grekland; tvertom äro jemförelsepunkterna underbart många. I afseende på Schweitz kom Ryssland litit för sent, och samma blir väl bändelsen med lItalien. Få se hvad det kan uträtta med Danmark? Besynnerligt år det eljest, att en man som Nicolaus, hvilken onekligen är en icke