vild UMLLLILISCLII Jenctsk IHIHÖTUAS, SRkUuUC () (115 ute märkas, huru stor del af det nya rörelsemellet vore utom banken utelöpande, och huru stor del reserverad uti bankens kassor. Likaledes skulle depositionerna tydligen skiljas uii allmänna och enskilta, samt sådana, som möjligen innestode på uppsayninq, särskildt anmarkas. Föreskrifterna i detta afseende borde noga meddelas, så att allmänheten kunde med lätthet öfverse denna del af privat-bankernas engagementer. H. 13. Uli ett väl ordnadt penningesystem anser förfallaren att förmedlingen ar penningar för personal-krediten bör vara fullkomligt fri, utan all inblandning från staten eller privilegierade institutioner; men för denna förmedling må ej, af angifne grunder, så väl i anseende till penningens qvantitet, som ock dess inre värde såsom bytesmedel, annat förmedlande rörelsemedel begagnas, än rikets mynt eller dess representativer, som af nationen ensamt ulgifvas. I denna mening är ju bankirsrörelse icke annat, än handel med penningar, och hvarföre skulle man ej få handla dermed lika orubbadt af statens inblandning, som med varor, då med denna handel icke är, såsom nu, förenad någon förment eller onödig produktion af sjelfva penningen? — Författaren känner ingen grund för en inskränkning; han mäste derföre under sitt system anse penningehandel, eller bedrifvande af bankirsrörelse, för fullkomligt lika med hvarje annan loslig handtering. Med afseende på hvad under :na 2 och 3, angäende depositioner, yttrats, torde här böra tilläggas, att det fastlasande af rörelsemedlet, hvilket kan inträffa genom depositioner hos en sedelutgifvande bank, om de ej användas uti rörelsen, och hvilket å andra sidan föranleder de angifne olägenheterna, ej behöfver befaras, eller till någon betydlig grad ens kan ske, uti det föreslagna systemet. Då depositionerna ensamt emottagas af enskilde, ej sedelutgifvande bankirer, är det ju desses eget interesse, och det sätt, hvarpå deras vinst skall uppkomma, att de söka, så mycket som radligt är, att, genast de ingå, använda dessa depositioner i utlåningar, diskonteringar ciler uppköp af säkerheter. Blefve depositionen ståeude oanvänd, hade ju bankiren ingen fördel af dess emottagande. Grundregelu för dennes affärer måste således vara, att alllid använda depositionerna så långt, som han tror det med säkerhet kan ske. Uti ett system, der nationens bank ej emottager depositioner, eller gör utlåningar, bör derföre bankirsrörelsen på allt vis uppmuntras, och alla möjliga hinder för dess uppkomst undanrödjas. S. 14. Denna punkt behöfver väl numera knappast något försvar. bå penningestocken uti landet blifver fixerad, och i allmänhet ej kan af någon annan än nationen eller rörelsen sjelf ökas eller minskas, genom myntning eller invexling samt utvexling och export, så följer äfven deraf, at räntan bor vara fri för rörelsen och i allmänhet endast undantagsvis bestämd. Konkurrensen uti penningeförmedlingen är, genom författarens förslag, fri; deta mäste förekomma ocker och högre ränta, än kapitalet, jemfördt med landets produktion och efterfragan, bör afkasta. Då räntan genom rörelsemedlets förminskning stigit, och hvilken förminskning endast och allenast kan ske genom export at landets mynt, så ligger korrektivet för upphörandet af denna export af mynt just uti den inträdda högre räntan. Denna lockar, dels till prodaktion af nya och begagnande af vilande kapitaler inom landet, och dels till utländska kapitalers ingång. Penningen går nemligen, af sin egen naturnödvändighet, dit, der den, i förening med saherhet, kan fordelahligast och Vill högsta räntan användas. Den möjligen inträffande högre räntan är sålunda just det premium för import af ädla metaller till landet, som författarens plan för rörelsen framhåller, och är oshiljaklij från den fria verksamheten af hans nan ninsmsosvetoeom Erfarenhoten förr och cor. al MCrds I oVeENXIHaSSKaSssåll varande nRIKelS Ständers banks sediar, endast 510.000 Bdr banko. Det kliugande mynt, som fanns uti rörelsen fore realisationen, var obetydligt och uppgick säkerligen ej till mer, än omkring ett par hundratusen Räår banko. Då författaren derföre betänker, hvad han under . 2 och 3 anfört, angåcnde depositioner, och ihagkommer, ate strart efter realisationeus början ingen betydligare utvexliug af sliltver inträffade, ej heller på langre tid derester sörmärktes, tror han det vara ällagalagdt: att vid realisationens början, det för landet nödiga rörelsemediet utgjorde minst trettio millioner Rdr banko, eller fyratiofem millioner Rdr kuraut. Ilade penningestocken då, när realisationen begynte, efter en under lång tid fortfarande förnedrad sedelemission, varit or stor eller onödig för landets rörelse och omsätming, hade ovilkorligen om någon tid, enligt penningens natur, rörelsemedlet förminskats genom invexling, och silfver gålt ur landet. När detta ej inträffade, är ock derigenom adagalagdt, alt en så stor penningestock tå var behöflig för landet, och derpa har försattaren grundat sin uppskattning af den föreslagna national-bankens sedelemission af trettioen millioner Rdr kurant. Såsom här nedan skall utvecklas, anser författaren, att, genom en indragning af alla sedlar under 5 Rdr kurant, rörelsen ville uti rikets mynt absorbera omkring fjorton millioner Rdr kurant utöfver hvad som nu sinnes uti landet kurserande. och hvilket författaren uppskattar till omkring två millioner Rdr kurant. Dessa 3:ne summor utgöra tillsammans 47,000,000 Rdr kurant. Då rörelsen uti landet år 1834 behöfde ett cirkulationsmedel, nästan uteslutande bestående af sedlar, hvilket uppgick tll 45,000,000 Rdr kurant, är det ej tänkbart, att, med den gagneliga utveckling af landets resurser och kapiralen som sedan dess, de mänga privatankerna, bruksoch jord-hypotheks-föreningarna sammantaget, obestrillligen framkallat, ett rörelsemedel, elier en af mynt och myntrepresentativer blandad penningestock till ett belopp af 47.000, 000 Rdr kurant skulle nu vara för stor eller vådhy. På detta resonnement är i förslaget författarens bestämmande af rörelsemedlet grundadt. Förhållandet med privat-bankernas nuvarande sedelstock lemnar författaren utan vidare afseende, af skäl, som, sedan alla motiver för förslaget blifvit anförda, skola förklaras. Af förslaget finner man, att en Sedelstock af 31,000,090 Rdr kurant, utgifven af national-banken, och utan afseende på tillfälliga fluktuationer i metalliska kassan, förutsatter ett förrad i national-banken uti stifver och mynt, motsvarande 15,000.000 Rdr kurant. Efier indragningen ur rörelsen af alla sedlar under 5 Rdr kurant, finner man olvanstårnde 16,000,000 Riksdaler kurant anses vara ut mytt utelöpande bland allmänheten. Nationalbankens Sedelstock af 31.000.000 r:dr kurant hade således inom och utom banken en basis af mynt, fullt motsvarande sedlarnes belopp och dessutom uti svenska hypoiheksföreningens obligationer en säkerhetsfond, uppgående till en lika stor summa. Den har således en grundval. som. enligt författarens åsigt, är fullkomligt saker och orubblig, samt än ytterligare förstärkt derigenom, alt desse sediar öfverallt uti så väl enskilia som offentliga liqvider gälla för betalningsmedel. Någon våda bör således ej kunna anses finnas för dess antagande, da desse sedlar likaledes äro de enda uti landet kurserande, och penningeväsendet så organiseradt, alt rörelsemedstlet ej kan onödigt ökas. Författaren har dels sjelf haft tillfälle att undersöka, och äfven sökt, genom andra, som haft bättre tillfälle dertill, än han, att få reda på, huru mycket silfvermynt. som uesarligen nu kan vara omlöpande bland allmänheten, och han har kommit till den slutsats, alt deta ej kan vara betydligt mera, än 2.000.090 1:dr kurant. Ilär är författaren skyldig erkänna aft dan cnillri-ao aanH väl undarrittada I Junius tyckes ej hafva besinnat, att vår: silfverarbetare i allmänhet ej hafva annan till gång till det silfver, de arbeta, än gammalt förut arbetadt silfver, Rikets silfvermynt och de små qvantiteter främmande mynt, son uti Riket inkomma. Nu angifver Jnnius sjelf att, enligt uppgifter från kontrollverket qvantiteten stämpladt silfver från och med 1834 till och med 1543 uppgatt till den betydliga summan af 2,681,79 lod Silfver. Huru mycket häraf varit under denna tid nedsmält mynt, som tdragits ur rörelsen, är omöjligt angikva. men ait det utgör någon del och måhända ej så obetydlig, synes vara troligt. Med de lättade tillfällen till export af silfvermynt, som numera äga rum, dels med resande i många mindre poster, samt dels på annat sätt, utan att detta just behöfver tullangifvas, kan man ej anse den af tullverket angifna silfverexporten, för fulla förhallandet. Så snart kursen sådant tillåter och förtjenst på affären uppstår. känner författaren, att betydligare poster silfvermynt, särdeles af gamla prägeln, uti mindre qvantiteter på föreniämnde vis ur landet utgå, och han har haft tillfälle erfara, att en dylik export, eller ej tull-angifven, för nedsmältning i Köpenhamn verkligen ägt rum för mycket stora summor. Lättheten och mangfalden ar kommunikationer med grannlandet från Skåne, göra allt detta så mycket sannolikare. På förenämnde skäl tror derföre författaren, att Junii uppskattning för 1843 är vida öfver rätta förhallandet. En jemförelse emellan antalet af de i rörelsen förekommande 32 sk. b:ko eller en riksdaler riksgäldssedlarne och silfvermyntets alla valörer, utan åtskillnad och stycke för stycke, tyckes äfven tala för den af författaren anförde summan. Enriksdalerssedeln förekommer stycketals ojemförligt oftare, än silfvermyntet: och hela beloppet af utelöpande enriksdalerssedlar var den 31:ste sistlidne December ej mer, än 2.645.00 riksdaler riksgälds eller lika många stycken. Hvad som nu anförts, är anledningen till författarens uppskattning af det nu utelöpande silfvermyntet, till omkring 2,000, 000 Rur kurant. Ensamt den tillåtelse, att nationalbankens sedlar toges i uppbörden skulle vara tillräcklig att halla en Sedelmassa af 31,000.000 r:dr kurant i kurs, äfven utan något betydligare Silsversörrad i kassa. Skattebeloppet för den ordinarie riksstaten ensamt utgör nu nära 1.000,900 r:dr kurant, och Forsell angifver endast en del af nationens skatter till 33,000.000 r:dr kurant. Väl ingar häruti några naturaprestationer. men deremot äro så många statsoch kommunalbidrag. som utgå i penningar, ej upptagna, att troligen snarare mera penninzar än hela sedelstocken erfordrades, för att på en gång liqvidera alla penningeskatter. Någon Svärighet aut halla nationalbankens sedlar i omlopp bör således ej uppstå. Å andra sidan fordrar sanningen att erkänna, att allisom bankirsrörelsen mer och mer utbreder sig uti landet, och öfrige lättnader uti penningens användande hos nationen komma i bruk, såsom inrikes vexlar ete., samt kommunikationerna blifva snabbare; så, om det verkliga behofvet för penningens bruk eller produktionen ej tilltager uti samma mån, som alla desse lättnader, kan en viss gifven penningesumma fullborda flera ligvider, än förut; och således behöfves för samma affärer mindre penhingestock. Denna anmärkning har derföre till en viss grad sin rigtighet, men dels tilltager ovillkorligen produktionen betydligt, genom just desse lättnader, eller penningens friare omlopp, och det uppkomna besparandet af penningen tvingar i och för sig sjelf till ytterligare produktivt användande, dels ar ej denna penningens besparing ännu hos oss till nagon större erad införd, utan den cirkulerar jemförelsevis trögt bade med anledning af våra affärsvanor, som ock i följd af det sätt, hvarpa skatterna 121 Anliet ft;yifaftarans ändriföac vill tilalag