Ånyo har döden skördat ett offer ibland dem, som i vidsträcktare mått bidragit att göra svenska litteraturen frejdad och aktad inom och utom landet. Författarinnan till Kusinerna, Torparen etc. etc., friherrinnan Sophie von Knorring, född Zelow, har sistlidne Söndag, den 13:de dennes, aslidit å säteriet Skälltorp i Westergöthland i en ålder af 50 år och några månader. Dödsbudskapet var väl icke öfverraskande, alldenstund den frejdade författarinnan redan flera år bortat lidit af en svår hektik, som mer än en gång hotat bortrycka henne ur kretsen af hennes fränder, vänner och bekanta; men det verkar dock alltid nedslående att förspörja, det den ena efter den andra af svenska litteraturens koryfeer nedstiger i det tysta djupa, utan att man har nägon utsigt att se deras platser intagas af andra snillen. Friherrinnann Knorrings skrifter hafva stundom blifvit omildt bedömda; men icke desto mindre har svenska allmänheten läst och utlänningen i öfversättningar tillegnat sig desamme, och detta torde bäst af allt bevisa, att de omilde domarne ieke alltid låtit dem rättvisa vederfaras. Nu på hennes graf skall imellertid nog klandret tystna. Det sista af denna art, som måhända förbittrade hennes dagar, var skalden Iilhelm von Brauns. Han kunde gerna hafva underlåtit att mot henne, den af kroppsoch själsplågor lidande, hvässa sin satiriska penna. Lika litet, som friherrinnan Knorring, genom sina i hennes reseminnen framkastade häntydningar på det lättsinniga i denne förf:s skrifter, kunde fördunkla hansskalderykte, lika litet har han kunnat skörda någon ära af sina i kalendern Knut mot henne rigtade utfall. Dock: hvarföre rifva upp gamla sår! Döden jemnar och försonar allt. På friherrinnan Knorrings graf står redan minnet och pekar uppåt åt det land, der inga tvister mera sinnas. Äfven på den glade skaldens skall det en gång komma att stå. Efterverlden skall då rättvist bedöma bådas fel och bådas förtjenster.