dan uppoffring lätt eller angenäm. Vi vage tvärt om tro, att man gör var Konungafamilj en ren tjenst. då man öppet uttalar den öfvertygelse, att den icke borde draga i betänkande, att sjelf för det närvarande afsäga sig den förhöjning i hoshållningssumman. som H. Maj:ts regering af Rikets Ständer så oväntadt och omotiveradt begärt. Man hade nemligen Konungens rådgikvare, att de längesedan insett nödvändigheten af att frångå det nu antagna bruket att gifva särskita anslag till den Kongl. familjens ledamöter. Ett sådant bruk skall nödvändigt leda till större kostnad för staten samt till tvång och obehag för de Kongl personerna; ty det blifver en följd deraf, att den tjensthungrige adeln och den brödsökande mängden af hofembetsoch tjenstemäns slägt och bekanta, skola blifva efterhängsne att erhålla anställningar och löner. Det enda rätta måste vara, att II. Maj:t Konungen, såsom det Kongl. husets chef, har sig anslagen hela hofhållningssumman, för att sjelf fördela den ibland familjens ledamöter, allt efter behof. Antager man icke denna princip, så inledes Staten förr eller sednare, i oberäkneliga utgifter, som på samma gång måste medföra större uppoffringar af folket, än eljest behöfdes; obehagligheter för folkrepresentanterna, hvilka skola pröfva och bevilja anslagen, samt schismer inom Konungafamiljen, då den med tiden fördelas i flera mer och mindre nära beslägtade ättegrenar. Vi underställe hvar och en, hvilka utsigter i detta afseende, som redan framställa sig för oss såsom sannolika; och vi kunna ej finna annat, än att den här angifna principen är den enda, som kan förenas med hoppet att alla blifva belåtna — prinsar och folk — hofpersonalen oberäknad. Men det är just derföre en pligt, att genom sjelfva formen för anslaget göra denna hofpersonal så inskränkt, som möjligt; och detta vinnes just genom efterföljden af sjelfva principen. Man hade äfven skäl fordra, att Konungens rådgifvare, då de icke framställde denna princip, utan föreslogo en särskild hofhållningssumma för Kronprinsen, skulle hafva yttrat sig angående verkliga behofvet af en sådan. Inom Ständerna har visserligen den opinion sökt göra sig gällande, att, om H. K. Höghet förmälde sig, skulle en betydligare summa, än de nu uppburne 25,009 Rdr behöfvas, och derföre omkring 75,000, eller alla de begärda 100,000 beviljas. Men äfven detta synes oss icke antagligt förr, än man är förvissad om, att ett sådant anslag behöfves; och detta åter erfordrar en kännnedom om den Kongl. samiljens egna förmögenhets-vilkor. Det har blifvit klandradt, att en nitisk och oförställd representant i bonde-ståndet syftat på ett sådant afseende till de Kongl personernas enskilta ställning, och trott att statsutskottet, som hade tillfälle att taga kännedom derom (ty det kan af statsverkets räkenskaper finna, huru stor förmögenhet, som i framlidne Konungens sterbhus enligt boupptekningen anses hafva funnits, då naturligtvis stadgad afgift derför måste vara erlagd) kunde deraf hemta stöd för sitt tilleller afstyrkande af förhöjningen å anslaget. Men vi kunna icke annat, än instämma i samma åsigt. Det måste nödvändigt bero af den Konel. familjens förmögenhets-vilkor, huruvida den behöfver mera eller mindre af staten; ty det vore att misskänna dess egen ärckänsla, om man trodde, att den, derest den ägde en stor enskilt förmögenhet, skulle af Staten erfordra något utöfver den nödiga representations-kostnaden. Men att denna icke kan uppgå till så ofantligt mycket, om man vill inskränka den till hvad som verkligen behöfves, kan lätt inses. Utgående från denna åsigt, och öfvertygade att alla de andra skäl, som tala för försigtighet i att anlita nationens tillgangar, af såväl Konungen, som alla upplyste medborgare behjertas, tro vi oss derföre genom dessa betraktelser hafva unnfyllt en verklie nliot bordt kunna vänta af De sista notiserna från Neapel gingo till den 21:de, men hvad som derstädes passerat emellan sistnämnde dag och den 29:de sörlngas med tystnad i de utländska tidningsberättelserna, hvadan iman ännu svälvar i okunnighet om hvad som kunnat förmå den hittills så hardnackade despoten till eftergift för folkets rättmätiga sordringar. J. des däbats meddelar, enligt bref från Neapel at den 21:de och från Palermo af den 21:ste Jannari, beträffande förloppet af tilldragelserna i Palermo, väsentligen följande: Den 12:te bröt insurrektionen ut, sedan tolket förut gilvit tillkänna, att det skulle gripa till vapen för det fall, att dess fordringar icke beviljades denna dag. Efter några svaga försök att undertrycka resningen drogo sig trupperne tillbaka i kaserherne, forten och slottet. Den l3:de klämtades med kyrkklockorna för att kalla folket till vapen; klockljuden blandade sig med eldgevärens smattrande. Tid efter annan förnummos kanonskott i den rigtning slottet ligger. Ilopar af 15 å 20 individer, beväpnade med jagigevär, sablar och stiletter, genomtägade gatorna under ropet: lesve 1812 års konstitution! Från denna dag utbredde sig insurrektionen allt mer och mer och tilltog dagligen i krafter. Efter en hop, ofta mordiska, strider och sedan man upphört att erkänna regeringens makt, bildade sig den 13:de följande 4 kommitteer: 1) kommittten till stadens försvar med furst Pantellaria till president; 2) linanskommitteen, under markis Rudinis ordförandeskap; 3) provianteringskommittten, president: markis Spedeletto; 4) statsallärernes komimutte, som presideras af en pensionerad general, Reggio Setltimo, en man af mycken talang och stor popularitet. Utmärkte medlemmar i denna kommitte äro handlanden Stabile och advokaten Scaglia. Följande punkter halva under insurrektionen allt jemt hållits besatta af trapperne: slottet, der ståthållaren belinner sig, citadellet Castellamare, kasernen vid kajen, det emellan kajen och staden belägna fängelset, tihanspalatset (banken 2?) på varisplatsen vid ändan af Toledogatan och de i närheten af slottet belintliga kasernerne. Den l5:de, kl. I e. m. erhöll garnisonen 6000 man förstärkning från Neapel. Ester 24 timmars uppehåll i Palermo ätervände grefve Aquila till Neapel. Redan natten till den 14:de kastades bomber från eitadellet. Ingen varning, intet tecken hade för den delen at befolkningen som förblilvit stilla gilvit tillkänna den hotande faran; man hade icke lemnat de sremmande konsulerne något rådrum för att varna sina landsmän och bringa dem i säkerhet. ben 14:de hade betälhafvaren å engelska krigsängsartyget Bulldog hos ståthållaren förgälves begärt bombarderingens inställande. ben s15:de sorttoro ännu bomber att regna på Staden, då franska konsuln Bresson i sällskap med åtskilliga af de andra konsulerna, som på hans uppmaning slutat sig till honom, under verklig lifstara begaf sig till slottet till hertigen at Majo. Etter erhållet företräde sörde franske konsuln ordet och förmådde efter långa debatter her.igen att skriftligen bevilja 24 timmars stilleStand. Derifran begafvo sig konsulerne till det midt i staden belägna senatens palats, hvarest kommittterne nu tagit sitt permanenta säte. be förslag, hvilka konsulerne här gjorde för att erna ett längre vapenstillestånd, blefvo utan framgång. Den engelske konsuln är lam i benen och kunde således ej deltaga i sina kollegers åtgöranden, men godkände desamma. Lranska konsuln begagnade imellertid den ro, auktoriteterne beviljat, för att inskeppa sina landsmän på en af honom förhyrd amerikansk tremastare. be följande dagarne bragte söga förändring i sakernes läge; men man begriper lätt att insurgenternes kraft och tillit måste tilltaga hvarje stund, medan trupparne, sammanträngde i tränga platsar, sågo sin näring och sina reSnrser förminskas — Striden har aldrig varit SärAlUV FURU ERUPERI LA ER RIU R sätt; da natten emellan den 17:de och IS:de en bomb fallit på assistansen och denna uppgatt i lägor, öppnades straxt en kollekt, som pa ett par ögonblick inbragte 25,009 Frans. Ösver besolkningens hufvud svälvar alltjemt den hotande faran at en allmän bombardering, mycket förförligare, än hvad hittills egt rum. Den 19:de församlade sig konsulerne på den franske konSsnlns inbjudniag, och uppsatte en yrotest emot ett dylikt barbari. Denna protest, som är undertecknad af samtliga konsulerne med undantag af den österrikiske, anslogs på husknutarne och gjorde en förträlllig verkan bland folket. nderhandlingar hade imellertid egt rum emellan hertigen af Majo och markis Spedeletto, hvilken sednare å insurgemternes vägnar fordrade den gamla författningens återställande och sicilianska parlamentets oförtöfvade sammankallande till Palermo. Som hertigen ej hade någon fullmakt att underhandla på denna basis, så kunde han ej göra vidare än att meddela konungen dessa fordringar, till hvilken ända ett fartyg den 19:de afsändes till Neapel. Dagen derpå anlände derifrån de bekanta 4 kongl. dekreterna, som dock nu kommo 2 månader för sent. Insurgenterne vägrade att åtnöja sig med desamma. emedan de ej motsvarade folkets önskningar och ej innehöllo några vidare garantier, än monarkens absoluta vilja, och vidblefvo sina förra fordringar: återupplifvaudet af 1812 ärs konstitution och sicilianska parlamentets sammankallande. De räkna sannolikligen på en allmän uppresning å hela ön. Huruvida en sådan egt rum är ej med säkerhet bekant. Hela trakten kring Palermo är imellertid i uppror. En i Messina den 6tte försökt rörelse har samma dag blifvit undertryckt. Den 15:de var ej ännu Palermitanernes insurrektion bekant i Messina. Befolkningens hållning var hotande, men militärmakten träffade fruktansvärda anstalter. — Några utomordentliga vapenbragder omförmilas icke. Såsom något eget förtjenar att omnämnas, det besättningen i Montreal, en 2 mil från Palermo belägen smästad, gikvit sig åt benediktiner-munkarne, som derstädes ega ett kloster och hade gripit till vapen. Berättelserna om de ömsesidiga förlusterna äro mycket varierande. Det talas om 200 döda på truppernes sida och 50 a 60 på insurgenternes. Den 21 hade insurgenterne med förbittring angripit det i närheten af slottet belägna, af trupperne besatta klostret Il Novizziato. Resultatet var vid kurirens afgäng ännu ej bekant. En engelsk fregatt hade samma dag visat sig utanför Palermo, och en fransk ångkorvett var väntad hvarje ögonblick. CO BNESLPES NUi22U242 Eran Stockholm. Med extra lågenhet af den 11:te dennes. Borspriser i Stockholm d. 11 Febr. Hvete, per tunna, 20 a 22 R:dr; Råg 13 a 1212 R:dr; Korn 13 a 11 Ki:dr; Malt 13 R:dr; Arter 15 a 16 K:dr; Ilafre 6a 612 R:dr; Bränvin, per kanna, 1: 2; a 4312 sk. — På leverans: den 15 Juni: Råg 13174 R:dr; Korn 11 R:dr; Bränvin 41172 sk.; allt rgs. RIKSDAGEN. Pet berättas, att konstitutionsutskottet, vid oranskning af det protokoll i Dee. 1845, då frågan om den nya privatbanklagen i konseljen afgjordes, den 7:ade dennes beslutat, att hos R. St. enligt 107:nde 2:n Regeringsformen, anmäla chefen för sinansdepattementet samt statsrådets i tillstyrkandet delaklige öfriga ledamöter, säsom de der i den förevarande frågan icke iakttagit Rikets sannskyldiga nytla. Anmärkningen lärer först biifut väckt at någon ledamot af prestestandet och vann för sig 14 röster mot 7. Dagligt Allehanda har, i anledning af denna anmälan, några trällande och begrundansvärda reflexioner. — Orsaken, hvarföre krigsministern friherre Douraon hlifvif af Öondfäfnfianenigkatftaf onlict 71VGAIO på UL DTUTUTTUUD