hennes ögon suktades stundom af heta tärar, hvilka hon safängt sökte dölja. IX. Ännu en thron. Paulines sorg under de sex månader, som förslöto efter främlingens försvinnande, långt ifrån att minskas, tilltog med hvarje dag. Kaffehusets flitiga besökare frågade sinsemellan hvad det väl kunde vara som så fördystrade den sköna qvinnans ansigte. Dock insåg ingen rätta orsaken, och ingen gissade att den unge främlingens frånvaro föranledde hennes bekymrade utseende. Stundom anklagade hon Gustaf för förrädare, en annan gang ater förebradde hon sig att vara orättvis emot honom. Hade han, sedan den dag hon med förakt afvisat och förödmjukat honom, beslutat att aldrig tilltala henne. Hans frågor till Destrees voro endast motiverade af en viss nyfikenhet. Han ville lära känna den gåta, som så länge varit dold för allmänheten, och så snart han fått veta hvad han önskade, hade han dragit sig undan. Sysselsatt med dessa tankar, kostade det henne stor möda att qväfva sina tarar och ej förråda sin sorg; hon led mycket och önskade dö. Stundom förjagade hon dessa misstankar och sörjde öfver det öde. som möjligtvis drabba honom, nemligen döden; ty endast döden borde kunnat aflägsna honom från den qvinna, som han skyddat för en skymf, och i hvars ögon han tydligen läste så mycken tillgifvenhet och aktning! Öfvergående sålunda från anklagelse till försvar, från förebråelser till medlidande, såg Pauline med glädje den tid nalkas, då hennes kontrakt med herr Massault vore slut, och det ögonblick hon kunde återvända till ett stilla och lugnt lif. Kaffehuset hade blifvit henne odrägligt sedan den unge dansken