utmärkt familj i Danmark. Den berömde läkaren Jakob Mathiesen i Köpenhamn är min onkel. — betta namn har länge varit mig bekant och jag nämner det alltid med aktning och beundran. Hör då, och ni skall få lära känna allt hvad jag vet om madame van Eyckens lefnadsöden. Doktorn berättade honom allt, Paulines lyckliga och lysande ungdom, hennes makas ruin, de uppoffringar hon för honom gjort, hennes arbetsamhet, hennes beslutsamhet, och enkostånd; huru mycket bon lidit innan hon kommit i sin nuvarande på en och samma gång lyckliga och förödmjukande belägenhet. Ynglingen, rörd af allt detta, fattade, under det tårarne fuktade hans ögon, läkarens hand och sade med låg röst. — Tack min herre, tusen gånger tack. Och han försvann hastigt uti det djupa mörkret. Destrees stadnade midt på gatan, något oroad öfver det hastiga afskedet. Han nästan ångrade det förtroende han lemnat detta original, och ansåg bäst atervända till Pauline för att berätta hvad som händt. Till hans stora öfverraskning afhörde honom Pauline med en verklig tillfredsställelse. Pauline kunde ej sofva hela denna natt, så sysselsatte henne alla dessa främlingens frågor: följande dagen afvidade hon med otålighet den timma, då den unge mannen efter sin vana skulle komma till kafsehuset och intaga den alltid bestämda platsen. Hvarje gång dörren öppnades, kastade hon, med darrande hjerta, ögonen i en spegel som hängde framför henne, för att förvissa sig om det vore den hon väntade, ehuru fåfängt; främlingen sågs ej till på hela dagen, ej heller någonsin mera på detta ställe. De talrika gästerna märkte hädanefter, utan att misstänka orsaken, att den sköna skånkdamen med hvarje dag blef mera tankspridd och sorgsen; och