kA 40 f1 sk EZ Å B ) N f) ENGS. Redan länge har man sökt förbereda det allmänna tänkesättet på att det nya brottmålslagförslaget skulle förkastas inom riksständen. Man har talat om den rådande osäkerheten till person och egendom, och man har latt förstå. att detta vore en följd af den enya brottmälslagen.4 Besynnerligt nog! Men det är likväl så. Menniskornas beqvämlighet är dem så kär, att de, oaktadt de äro utrustade med förstånd, oändligt heldre antaga en ovilkorlig dumhet, än att de skulle göra sig besvär med att pröfva halten af den sägen, som, likt yrfäts surrande, oupphörligt återkommer i öronen. Så har det gätt med lagförslaget, och dess rykte att hafva vållat sedeslöshet och osäkerhet i landet, ehuru det ännu icke varit såsom lag tillämpadt, och ehuru det af högst få menniskor är kändt till det yttre, af ännu färre till sitt innehäll granskadt, uppfattadt och begripet. När man klagar öfver den stegrade brottsligheten i landet, borde man medgifva tusende andra omständigheters inverkan, och man borde i stort uppfatia den söndring, som uppstått sedan år 1809, och den man, i stälet för att försona genom en fortsättning i den då för tiden gifna rigtningen, söker ännu mera öka. För Sverige återstår endast att antingen drifva tidens rörelse framåt och göra dess impuls omedelbart märkbar i alla klasser af folket, eller ock att -— återgå till tidsskicket fore år 1809. Endast Sådane män. som en Ilartmansdorst och konsorter. menniskor utan alla vyer, kunna tro på möjligheten af att frälsa en nationalitet med annat vilkor, än af utveckling. I politiken sinnes det, lika litet som i den praktiska religiositeten. något stillastaende; man går framåt eller tillbaka, och det lumpnaste, man kan försöka. är att låta en rigtning af folklifvet sortgå till en punkt, men sedan ater söka hämma den. Men af dessa baklänges åkande hafva vi nu fått en sådan ymnighet, att man väl må anse ställningen i högsta grad betänklig. Den ende. som både förstod sin tid och kunde verka något för att bringa de vanvettige att skämmas, denne ende, den store Geijer, har gatt bort, och en läng tid torde förga innan småsinnet upphör att skända hans minne; men då detta en gang upphört, och man åter fördomsfritt börjar granska den hugstore och genialiske mannens läror för historien och sedligheten, då först skall man besinna sig och se, att man kommit på en origtig väg, och alt i nuvarande förhållanden endast materialism — eller indifferentism — äro ledstjernorna på var politiska vandringsbana. Under sådana omständigheter öppnades i dag diskussionerna i stånden, huruvida statsutskottets betänkande borde bifallas, då det innehöll jakande svar på regeringens proposition om trettiotusende Riksdaler banko till fortsättning af lagverket. Frågan utgjorde en lifsfråga för de konservative, som här öfvermodigt hoppades, att med ett vägradt anslag kunna tillintetgöra den stora förstlingen af en ny tids kultur. Huru mycken möda har man icke nedlagt för att åstadkomma ett sådant resultat! Hvilket skrifvande i tidningen Tiden, hvilket talande på riddarhuset, hvilket hviskande till utskottsledamöterne, hvilka öfverenskommelser om fast sammanhållning, för att genom denna första reella seger kunna gifva signalen till hela den reaktionära återrullningen utför den brant, dit det lyckats uppvälta Sisyphiklippan! Pa den segern hade man uppgjort att helt hastigt och lustigt af Regeringen tilltvinga sig ett återtagande af allt det, som i socialt afseende blifvit organiseradt på grund af den verkliga samhällsodlingens kristliga fordringar. Ånnu är intrycket af de konservatives nederlag för färskt, för att man skulle tilltro sig att gissa till följaerne; men visst är åtminstone, att .JAl marna ban mad fördaoal fär. söka ett anfall på näringslagarna — hvilket man hade sig förbehället såsom en sägnad för själen. Dock, försöka! Det kunna dessa menniskor alltid; de förlora aldrig ur sigte, hvad de en gäng velat, ty de hafva i spetsen för sig en man, lika välment som okunnig, och som, begåfvad med ett såkalladt expeditionshufvud, ännu aldrig lyft sig till den höjd, hvarifrån man ser en själi allt. Förmodligen ligger denne man åter morgon och afton på sina knän och beder Gud, att han dock måtte omsvänga tidens hjul i motsatt rigtning, emedan han (vår Herre) väl ändock, med förlof sagdt, måtte hafva misstagit sig om den rätta rigtningen. Hemska och djupa otro! Man menar, att allt deita framåtgående är ett verk af de menniskor, hvilkas namn fästas vid företeelserna. Richert må vara en stor man, mänga andra vara förtjenstfulle och kärleksrikt verkande: men man skall sakna all religiositet i djupet af sitt sinne, om man icke ser en högre impuls verka de stora och goda resultaterne. Endsast dvärgsinnet har försynen skänkt oss till barlast på färden: men de dermed begafvade äro sannerligen mer sjelsständige, ty de spela den role. som bibeln gifver satan i skapelsen, ett sken af fristaende trots mot det eviga sanna. Förestående betraktelser föranleddes af dagenus händelser vid öfverläggningen om det nya lagverket Slutet blef, att statsutskottets förslag godkändes i Adeln med en majoritet af 124 mot 113. i Presteståndet med 27 mot 23 (då en af Richerts anhöriga nedlade sin röst), och i Borgareståndet ulan distussion. Bondeståndet säges hafva bordlagt frågan. Det är troligt, att man på vissa håll kommer att skämmas för det man låtit sätta på sig ett sådant stangbetsel, att man deraf blifvit istadig. Alt Regeringen varit overksam, kan man icke tro; att den likväl icke varit verksam genom något annat än öppna delgifvandet af den vigt, man fästat vid saken, är lika säkert. Men häraf är nu tillräckligt bevisadt. huru litet t. ex. adeln i närvarande tid röstar emot Konungens vilja, då den är bestämdt känd. Man erinre sig nemligen att partiets afsigt var alt få nej på anslagsfrågan, och likväl kunde man icke ens åstadkomma en återremiss. Jag meddelar nedanstående Utdrag ter disktesgjonen i prestesteamdet den 2:UHUU Febr., aroögjeaende stals-cefFfSKOF7fFfts ÖCÖCC(inkuede, som tillstyrker bifall ti?! HH. M:s proposilion om CSctg fill fortsättning af lmgberedningens arbeten. Pr. Broman fann berömvärdt af utskottet, alt genom sitt betänkande bortrycka den slöja, med hvilken man synes velat betäcka hithörande förhållanden, öfver hvilka ett mörker hvilat. Förvåning skulle uppstå öfver de kostnader, lagverket medfört, om de tagas i full beräkning. När man kommit in i detta djup, blir det såsom när man kommit på nedersta stegen i en grufva: man vågar icke se upp för att ej hisna. Saken hade vid förra riksdagen blifvit behandlad på det sättet, att ingen egentlig kännedom derom var vunnen annorlunda, än genom ett tidningsblad kort förrän man meddelade princip-betänkandet. Man hade då anslagit en million till fängelsebyggnader. och sedermera haft ringa fördel af den millionen. Blott ett enda härads-fängelse lärer vara färdigt, och detta af träd. Om straffängelserna lönade icke mödan att tala, enär theorien om dem kan hinna föräldras, innan dessa fängelser bli färdiga. — Kostnaden för lagberedningen och föregående kommittter funne man uppgå till den betydliga summan af 304,000 rdr bko; nu fordrades åter 12.000 rdr bko årligen i tre år (utom 3.000 rdr i irvelkninocskastnadery Hela tiden för arhetet befanns vara sju och trettio år.) — Det vore en erkänd sanning, att en allmän fruktan för lif och egendom rådde i landet, tiil följd af den rådande osäkerheten, — frukten af lagförslaget. I andra fall, då en embetsman icke motsvarar det honom gifna förtroendet, stadnade han i ansvar. — Första afsigten med lagarbetet var icke att upprifva, utan att upprätta den ganla lagen: och man ansåg på den tiden, att arbetet skulle kunna slutas på fyra år. Andra konmmitteers arbeten, sadana som representationsoch skattejemknings-kommitteernas, blefvo afgjorda på nägra månader; desto mera förundransvärdt då. att lagarbetet kunnat så länge fördröjas. Det var ej af bristande förmåga hos personerne. utan vore skälen att söka deri, att instruktionen ej åtlyddes, och att man gaf sig in på theoriernas irrvägar. — Den ledamot, som deltagit i gamla lackommitteerne, hade fätt särskilda förmåner, slyttningskostnaderne ersatte, 4.000 rdr bko årlig inkomst, utom inkomsterne af sitt ordinarie embete. En annan ledamot. som var lärare vid ett universitet, uppbure 1,200 rdr för redaktionen af de gamla svenska lagarna, hvaraf sista bandet utkom år 1844 — hvarförutan han i lagberedningen åtnjöte ännu 1.500 rdr bko. Ingen svensk kommitte har haft så rundeliga arfvoden. Men i synnerhet borde anmärkas, hurusom en ledamot råknade två och en half gång så stor asflöning. som de öfriga. Efter ett Kongl. bref till ständerne af den 1:ste Nov. 1834 beviljades herrar Zenius, Staaf och Richert 833 rdr 16 sk. pension på lifstid, men så. att, om de ej aktivt deltoge i lagarbetet, skulle pensionen icke ega rum. k. Maj:t inkallade sedermera herrar Bergsalk, Schlyter och Richert. och standerne medgäfvo är 1840—1841, att de gamla ledamöternes inkallande finge ske utan att pensionerne afkortades. Bestämning härom hade bordt göras. — Antingen nu nägot var utrittadt, eller ej med de stora skedda eller blifvande kostnaderne, så har utskottet bortkastat stora summor. Talaren kunde för sin del icke annat än afstyrka fortfarande utgifter för detta ändamål, och yrkade återremiss af betunhandel. Pr. Odelberg. 364,000 rdr vore ingen obetydlig summa: men dock ej att räkna på, i fall man erhållit ett lagverk, som motsvarade nationens väntan. Nu återstod civil-lagen, eller ätminstone tre balkar af densamma, (ty fyra hade man redan sett färdiga). hriminallagen gäfve icke tillräckligt skydd. Talaren fann sig ej befogad tillstyrka uppoffringar för institutioner, som blefve allt för betungande, i händelse verket skulle gå lika långsamt som hittills. Det vore möjligt, att det ginge fortare. i fall kostnaderna nedsattes till hälften. Till följd af dessa åsigter yrkade talaren åserremiss. Dr Stenhammar instämde med föregående talare. och önskade, att lagberedningen matie försättas i hvila, på det att de derigenom beredda tillgångarna måtte kunna användas till andra trängande behof och till föremål med större framgång, än man hittills sett af lagberedningen. När ständerne år 1844 beviljade det då äskade anslaget, kände knappt någon sjelfva förslaget, som först en månad förut blifvit öfverlemnadt. Om förslaget uppfyllt folkets önskningar, vore det helt annat: men det vore ingen hemlighet för den, som lefver ipland folk, att så icke vore förhållandet, om ) Härvid har man gjort en pikant jemförelse: den hederlige biskopen d:r Faxe i Lund har — under 38 års tid — sammanrälnadt uppbu rit 380.000 rdr. Månne större skörd upp: stått af hans embetsverksamhet, un den, som innefattas i det nu färdiga Kriminal lagforslaget? — Kyrkolags kommitteen har varat i 77 år; 1734 års lag börjades med en kommille vå 1680-talet.