hafva begagnat skalteköhsrätten? Men det är just tillfölje af deras oförmåga, som de icke kunna det: och en på samma gang insigtsfull och välvillig Regering kunde det icke undgå, alt motståndet till en så enkel och naturlig reform, som denna, icke härleder sig från annat, än åtrån hos bemedlade, att efterhand kunna åtkomma kronojorden. då dess arma och betungade innehafvare brista i uppfyllandet af deras skyldigheter, då den nog löses, till ringa bätnad för staten, men väl till vinning för enskilte. Besynnerligt nog har dock Regeringen tagit ett fjät, för att, efter silt förmenande, underlätta skatteköpen af kronojord; men om denna lättnad är sådan, att den af tio fall i ett enda kommer nuvarande medellöse innehafvare af kronohemmansdelar till godo, det lärer nog tiden utvisa, i fall förslaget antages. Det går ut på en förberedande utredning af skatteköpsskillingens belopp, som åtminstone blifver snarare ett medel att upplysa andra spekulanter, än kronoallmogen, hvilken nog för sin del kan uträkna hvad lösen, enligt skatteköpsförordningen, bör ungefär utgöra. Angående förenkling af 9rundräntorna och tionden erkänner regeringen, att dessa räntors bestämmande å en mängd olika persedlar medför väsendtliga olägenheter, dels genom vidlyftighet i räkenskaper, dels genom svårighet vid kontrollen, m. m.; men den säger sig icke kunna förorda kommitterades förslag, att de på skattläggning grundade ordinarie räntor i alla delar af riket bestämmas att utgå i pemingar till ett, för hvarje i jordeboken upptagen egendom sammanfördt belopp, hvarvid skulle iakttagas, att den del deraf, som af markegång beror, beräknas efter medium af det gällande markegångs-priset för de 20 åren s824—18434, utan föreslås i stället att antaA a Altan unaAtir allae Add af lösen för de till embetsoch tjenstemannastaterna anslagna räntor och tiondea. — ett förskott, hvartill hon erinrar om, att Rikets Ständer icke anvisat medel, då de vid sista riksdag beslöto indelningarnes indragning emot ersättning, efter för 5 år i sänder bestämd markegång. Detta skäl är dock så ömkligt, att man svårligen kan fatta, huru rådgifvare med anspråk på aktning för sin goda vilja, kunna framställa det: ty nog inser enhvar, att rikets sländer hvarken vägrat eller haft svårt att anskaffa medel för ett sådant förskott; och att de ej 1845 anslogo särskilta medel dertill, är lätt förklarligt, när regeringen redan då visade sig obeslutsam att verkställa beslutet, samt. om den ville, hade medel nog att bereda det blott för en gång behöfliga förskottet. Regeringen har, genom sitt handlingssätt i denna del af frågan, hvilket är temligen allmint bekant och dessutom framlyser i sjelfva det den Kongl. propositionen åtföljande stalsrådsprotokollet, visat sig så ensidigt tillgifven löntagarnes interesse, och så likgiltig för en af de vigtigaste reformer, som svenska folket länge yrkat och som utgör ett vilkor för den stora jordbrukande klassens möjlighet att förbättra sin belägenhet och vinna säkerhet och trefnad, att den aldrig kan afskudda sig den rättvisa, förebråelsen derföre. Hon hade dessutom bordt besinna, att den olikhet, som, genom fortfarandet af räntesystemet in natura, förblifver gällande för de räntegifvare, hvilka få lemna sina räntor efter markegång, utan forlön. till staten, och de, som nödgas lemna dem till enskilte indelningshafvare m. fl., är så upprörande genom den orättvisa, den innebär, att den omöjligt i längden kan bestå, och att det således tillika visar en brist på klokhet, att, för en liten tids uppskof, beröfva sig 23:delar af folkets aktning och förtroende. mA det af tillställd räkning jemväl kunna och böra. med föga afvikelse, i fråga om motbok, tillämpas. ö K. N. föreslår således att: med upphäsvande af 2 i 17 kap. rättegångsbalken och förklaringen häröfver d. 15:de Oktober 1810 samt 2 i förordningen angående vissa omständigheter i lagsökningsoch utmätningsmål den 28:de Juni 1798, stadgas som söljer: Beropar sig handlande å sin handelsbok att dermed styrka fordran för borgade varor, sinnes den bok ordentligen förd och gitter ej vederparten visa fel deri. eller sådana omständigheter, som boken eller personen misstänkta göra. men nekar ändå till krafvet; då ege boken det vitsord, att han. som sökes, skall vara skyldig med ed sig fria, der han ej hellre vill öfverlåta åt handlanden, eller den. som boken fört, alt fordringens riktighet edligen sanna, eller ock rätten, i anseende till särskilda orsaker, finner skäl att edgången åt handlanden eller bokföraren uppdraga. 9 NN 2. Handelsbok hafve ej det vitsord, hvarom i SI sagdt är, derest icke inom utgången laf nästa är efter det, hvarunder utborgningen skett, handlanden bevisligen tillställt gäldenär ordntlig rikning å de borgade varorna eller ock honom derföre hos rätten eller Konungens befallningshafvande sökt. Är räkning köparen tillställd, såsom i 2 sägs, och har icke, inom sex månader derefter, köparen antingen enligt skriftligt intyg af trovärdige män eller handlandens eget erkännande tillsagt honom, att räkningen ej godkännes, eller ock den hos rätten. hvarunder köparen sitt hemvist hafver, genom rättegång klandrat: vare då räkningen lika utmätningsA2 i ltlA hans f —11 1. nnn