Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1848, sida 1

fattat det stora skälet till dessa persedelskatters orättvisa, som uppstått genom penningens allmänna bruk, såsom mätare af alla värden i vår tids samhällen. Hon erkänner likväl, att en del räntors och tiondes anvisande till embetsoch tjenstemäns aflönande, samt vissa inrättningars underhåll, med rätt för desse räntetagare att utfordra persedlarne in natura, göra grundskatterna för en del skattdragande mera tryckande, än för de öfriga, enär det beror af indelningshafvaren, att, med begagnande af uppsägningsrätten, hvilken staten nu för sin del frånträdt, tvinga räntegifvarne att gifva en uppdrifven lösen, för alt slippa forsla persedlarne, eller tvista om deras beskaffenhet. Men sedan hon erkänt allt detta, som Synes bordt vara tillräckligt för att mana henne att grundligt föreslå och kraftigt utföra reformen, kommer hon, som vanligt, in i kretsgangen med den gamla, kända betänkligheten, att gangående sättet för en ändamålsenlig och med full raltrisa båle mot räntegifvare och räntetagare förenad regleringa, meningarne avarit betydligt skiljaktigee, och håller en uppbygglig föreläsning om efarhäågan att rubba förhållanden, som en längre tid sortsarite; yttrar alt dessa asannolikt från början varit beräknade på gemensamma fördelar för staten och den enskilde;e samt åberopar, watt i anledning af de äldre beskattningsoch uppbördsförfattningarnes inre sammanhang, partiella förändringar visat sig svärligen kunna ega rum, utan att de fördelar, som i ett afseende kunnat vinnas, medfört skadliga rubbningar i ett annate o. ; hvilket allt bevisar, att Reg. i cke vill uppfatta frågans verkliga beskaffenhet, ty vore det af oförmåga, så är det i sanning bedröfligt att höra sådant af Sveriges Konungs rådgifvare. om någon arättvisad mellan räntegifvare och räntetagare har nemligen aldrig behöft blifva fräga; emedan ingen begärt rubbning af förhållandena, under nuvarande räntetagares tid. Man har begärt, att embetsoch tjenstemän skulle för framtiden, hvad beträffar deras lönevilkor, ställas i direkt beröring med staten; att de skulle få sina inkomster bestämde i Rikets mynt, att skatterna skulle hos oss, liksom i de flesta länder med ett bättre utveckladt statsskick, få utgöras till statsverket, och icke den ene medborgaren tvingas att utgöra skatteskyldigheter till den andre, efter dennes välbehag. Hela frågan kan sålunda blott vara: hvad är för framtiden det lämpligaste för staten — betraktad såsom representant af allmänt väl — och det billigaste mot de skattdragande? Då nya embetsoch tjenstemän tillkomma, eller då de nuvarande söka sig nya tjenster, så må de nöjas med de löner, staten dem erbjuder; och hvad de der winrättningarnee angär, så kunna Regering och Ständer utom all fråga gerna till dem utfästa bättTe vilkor, än hvad blott rättvisan fordrade, för att genomföra en förändring, hvilken på det hela måste blifva så välgörande för hela värt samhälle. En Regering, som kan tala om afarhågore, då fråga uppstår att verkställa en så enkel reform, som den af ett gammalt beskattningssätt, hvilket hvarje skolgosse, som läst verldshistorien och vart lands i synnerhet kan begripa, att det aldrig varit beräknadt på någon rättseller nyttighetsgrund för den inskille, utan helt simpelt varit en frukt: 1:0 af fordna skattebruk, då penningar ej allmänt funnos gångbara; 2:0 af omöjligheten att uppvälta uppbördsmagasiner för alla dessa perselelskatter, och 3:o af de mäktige och inslytelserike räntetagarnes orallvisa fördelar af det lirekta plundringssystemet — en sadan Regeing, hvad mod skall hon väl hafva, då det Jäller en del andra reformer, som verkligen ordra en och annan uppolfring af några måkiga mteressens onaturliga och örverdrifna förIclar? Också har, såsom vi nu skola se, äfven VD VED —ä5 — —— ven —— — —denna reform, hvilken såsom vi visat egentligen blott var en efter hand i framtiden Skeende, på intet individuelt förhällande menlig inverkande förändring, blifvit föga tilliredsställande föreslagen. I fråga om jemkning i jordegendomarnes skattebördor har Regeringen, i likhet med den kommitte, som angående hela denna reform sistl. år afgifvit sitt betänkande, om hvilket vi redan då yttrade vår mening, ansett en sådan icke kunna ifrågakomma; hrilket ock. i afseende på de ofta hörde dels enfaldige, dels listiga förslagen om ny refning, lösemn till skaskefrihet, och betalning till den privilegierade jordens egare för att åtaga sig lika beskattning, som den oprivilegierade, är ganska klokt. Men då Regeringen äfven dervid yttrat, att hon icke finner någon förändring i grundskatterna, genom mantalsrintans upphörande, för det närvarande lämpligen böra eller kunna ifrågakomma!, så påstå vi, att hon dervid åsidosatt sanning och rätt. Ingen del af Sreriges beskattning bör eller kan lämpligare ifrågakomma till upphäfvande. Den är till sin ursprungliga natur en af dessa af Sveriges allmoge, på den tid hvarje stånd för sig åtog sig bevillning af känsla för fosterlandets behof, under krig och i och för krigen, åtagna tillfälliga bevillningar, af flera slag, hvilka sedan genom Konungars och medständers maktspråk blifvit fortfarande uppburne, och sammanslagna till ex, under hufvudrubriken utgående ränta!, den der utgör en af de mest lillkrånglade skatter, vi ega, såväl i afseende på debitering, som kontroll. Vi kunna icke föreställa oss, huru en Regering, som vill synas rättvis, omtänksam och driftig, samt visa sig vara en verklig vän af den mest betryckta delen utaf Sveriges jordbrukare, kan tveka att göra det till sin pligt och ära, att få denna obilliga och i hög grad olämpliga beskattning upphäfd. Att vår nuvarande Regering underlåter detta, i ett ögonblick, då Statens ställning är sådan, att det så lätt kunde :å:a sig göra, visar blott, huru illa den uppfattat sitt ansvarsfulla kall. Under ett sådant beklagligt förhällande, är det lätt förklarligt. att Kegeringen icke heller ställt sig i spetsen för det af kommitteen gjorda förslag, angående kronohemmanens upplåtande under skattemanna ratt , utan lösen. Det är alldeles i samma anda, att skydda den större förmögenheten, på den fattiga Srenska jordbrukande och arbetande klassens bekostnad, som redan i så mycket uppenbarat sig, oaktadi de vackra s. k. iphilantrohiskar ideerna. mel hvilka man koketterat. i fråga om nagra på den stora massans belägenhet mindre imerkande angelägenheter. Den föregisna anledningen till denna tvekan är förlusten af den inkomst, som staten genom skatteköpen hittills egt att påräkna. Hvad betyder det, att denna årsinkomst icke nu motsvarar en 20-001 af hvad man begär för hofhallningen at en ung prins, och att genom denna lilla uppoflring (som i alla fall lätt godtgöres af andra statsinkomster, om desse omsorgsfullare anordnades) öfver 10.000 familjers nuvarance osäkra belägenhet förvandlades till egande-rätt till deras fäders jord? Nej, man skall vidhälla denna lösen, emedan, säger Regeringen, den nu Åär bestämd efter de mest billiga grunder, så att utväg för innehafvare af dylika hemman, att af egna tillgångar afbörda sig nämnde lösen eller anskaffa dertill erforderliga medel, i allmänhet icke böra saknas. Och detta säges. fastän erfarenheten visar. att ganska få skatteköp af kronojorden nu ifrägakomma. just till följd deraf, att den 1:o är ganska betydligt onererad, och 2:o dess innehafvare till största delen äro fattiga, utan kapitaler. utan kredit. Eller huru kan väl en med ställningen hos folket bekant Regering tro, alt krono-åboerna eljest icke skulle redan