Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1848, sida 4

ningar voro urringade kring halsen och med korta armar. — Äntingen är detta ett missförständ. sade Pauline, eller har den vänskap, herr Massault hyser för mig, drifvit honom för llangt. Jag kan ej pryda mig i kläder, hvilka endast äro passande vid balar och större högtider. Dessutom bär jag ännu sorgkläder efter min man, och ämnar ej bortlägga dessa förr än efter två års förlopp, i följd af det lands bruk, som settmig födas. De två sömmerskorna kastade på Ehvarandra blickar, fulla af öfverraskning. — Min fru, sade den ena af dem, under det hon sökte att dölja ett föraktligt skratt, ni kan ju utom hus bära er sorgdrägt, men jag tror ej att herr Massault går in på att i sitt Kaffehus hafva en dam klädd isvart och med negliges. — Detta skulle vara en för stor kontrast till den hedersstol, han ämnat åt er. — Hvad menar ni med denna stol? frågade Pauline förskräckt öfver hvad hon hörde. Åh ingenting synnerligen! det är Napoleon Bonapartes thron, som herr Massault lyckats få köpa för en enorm summa. Pauline kände sina knäen svigta, och var nära att svimma. Hvilken lott väntade henne! förnedra sin person, förvandlas till en figur, utsatt för en oförskämd och rå folkmassas nyfikenhet. Heta tårar tillrade utför hennes kinder, och djupa suckar trängde sig fram från djupet af hennes bröst. Fru Destrees kom nu med Adrian, som, orolig och sorgsen öfver modrens tillstånd, kastade sig i hennes armar. Pauline uppreste sig hastigt, tackade fru Destress med en uttrycksfull blick, och sade, borttorkande Jårarne.