HUCUs-ÅCU Seb FNI ). Men Schameal är icke endast krigare och hä förare; har ar tillika prest. lagstiftare och rertormator. Försigeig uti valet och lycklig i användandet al sina medel, klokt begagnande det belnidiga och skarpsinnigt alhjeipande det felande, ha. han lagt grumten till en statsb. gnHarl. bvars fullänåande — ty efterverklen dummer endast efter följderna — skall fördakra lans namn, om en lysande plats uti hafderna. Det folk, hvars ledare han i dag ar. har först genom honom blifvit eit folk, och deua omsmältande af de mest mossalta elementer tiil en enda oupplöslig massa, denna förening af en mängd genom sed: r. tradition och ärfdi hat åtskilda stammar, var icke mindre svar att utföra, än det skulle bliva att skapa ett enda TyskI and. Han maste, för aut uppnå sitt mål, bryda de ; otaliga, krigiska höfdingarnes makt och. dcel if en folkets man, sitta till doms ofver FEG:skar: han måste försona hatet emellan partierna och sekterna, hvilka sedan arh hhHÅ ställ si entliga emot hvarandra: han mäste, sasom for: lom Theseus bekämpade Minolaar H. , bukt a det förfärligaste af ala trdt. sen menniskofrätande blodshäm ten. för hbriIke: ärligen de itudlaste ibland folken föllo sasom offer: han måste, hvad som är mera än ailt deua, sät a nytt i stället för det gamla, skapa med ena handen, hvad han med den andra förstörde. slan siräckte sin verksamhet åt alla sidor, och öfveralit visste han att påtrycka sina handlingar snillets pregel: uti allt hvad han gjorde bevisade han att hän var en herrskare med Guls nade. De förändringar. hvilka Schamsy. inför iro icke Sasoin hos Turkarne, hvilka börja med tranza bysor och jackor och sluta med datens . lergäng: de äro framkallade genom ögoublirkets nödvändighet, uppvuxna ur folkets innersta behof och verkställda i folkets anda. (ienam cruncliggande af en ny lära, lik om en frisk trorfjvig-t inympad på det gamla Islams-trälet. försonade han det glödande hat, Som hitintills hHerrskat emellan omars och Ålilivudtfit mrilande sekter, och förenade sålunda de söndrade stammarne i Daghestan med den zomemzamma trons starka band. släraed va. Gel försa och Ligeigasle siegei gjordt; iy den gzemensamma tron blef shart en undernant för det gemensamma hatet emot ryssarne. Genom ett lyckligt slutadt krigståg upphöjde och befäsiade Senamyl förtroemset och modet hos de honom undergifna stammar. Midt under krigsbullret fann han tid att skapa en ny lagbok, att grundlägga en stående här och genom införandet al en ny förvaltning gifva sin makt en säkrare grundval. Vi skola försöka att i en kort framställning gifva en teckning af organisationen i den af Schamyl grundade stat: dock måste vi på förhand utbedja oss öfverseende derför att, genom de få säkra källor, hvilka stå oss till buds, denna teckning måste blifva bristfällig och ofullkomlig, så mycket mera som den endast visar begynnelsedragen af en statsbyggnad, hvars Taltbordan vi ännu mäste emotse. Allt Schmmyl underdånigt land indelas uti landskap och Naib-dömen (släthällar eskap); antalet af aouler. hvaraf ett ståthållareskap bestar, är olika och beror af Murschidens bestämmande. Fem Ståthällareskap, hvarje styrde af en Naib (ståthållare), utgöra ett landskap. I spetsen för hvarje provins star en öfverbefälhafvare, hos hvilken den veridsliga och andliga makten är förenad. Namnen pa de, vid tiden af dessa blads upptecknande, anställda öfverbefälhafvare voro: 1) Achverdi aHOmAU; 2) HadshuMurad ; 3) KD Malhoma från Tit lilla; 4) Daniel Sultar från elussni. Nammen på de förnämsta Naiber är: Nur-Mahomed, 41 TIHAHAHA II4AHAO;j: 12 sgan från PDuäur tugai, Åbukar-kadi, Debir ) Kc. De bir h lll. Motion af PP, Bä:rta Mömögiacs lääna. EL hufvudsakligt fel i vår kyrkas institutioner är den obegraansade sillatelsen att taga adjunkt, när man blott vill föda och löna honom. Då adjunkten blott blifvit en mer vid pastors bord och en dränglön för hans sedelbok. har ock Karas ökats vida öfver hvad nyttigt vain bade för presieständet och (iuds försanmiing. da har man sea den unge pastora vid uc. St a pastoratet haft tid med verldaliga bestyr och utfori uem med ett nit, som skulle hedrat den dristigaste inspektor, under det han icke haft tid av halla ett husförnor. resa i ett enda sjukbesök eiler predika ostare än högmässan Å fH il-ASane, och kanske — mast defta. Sja dens och gudstjeonsten3 besiriktande 2 öfrigt kastats helt och nalio på adcjunk Jin Häst varit i sin formans tycke ju svalare han kunnat halla den audeliga tomperataren i församlingen. Ålt en gammal man far hiflälle. när han icke sängte orkar, kan vara rad och skär lig:: men fetet är att S. M. affljunk en alllid ställes i Samma förhallande till pastor, som drängen till husbonden. Ilan skall ga dit pastor sänder honom och göra hva: ken mor eller mindre, än pastor berallerGenom denna beroende ställning ga många stora krafter förlorade, och den man, Som med kasdiet ni kraft och värma började sitt embete. under hopp att vecka för mensklighetens timliga och eviga väl, iröttnar efter ett tiotal är, och faller i hågtöshet och försostelse. samt akimer tjensten savom dagsverke. I allmänhet forlater honom en pastor gerna för dessa Iyten, och den kallsinnighRe, han härmed ädrager sig al ahörarne, da det tvärtom ofta blir ett fel hos adjunkten, om han öfverglänser pastor med större skicklighet och gafvor, samt derigenom vinner åhörarnes kärlek. — Man är sig sjelf närmast. — Menniskan blir med åren allt mera trög, stelnar i en viss form och ar ogen mot hvarje förändring. så händer iliven en gammal pastor. Det skall bli, som det är, heter det, i min tid. äfven om en föreslaAbilurachman(korls) hafi-laf, 22— — från gen förändring aldrig så tydligt vore en förbättring. Imellertid lider kommunen. Pastors göromäl med tillsyn öfver de vigtiga. på samhällets framtid så väsendtligt inverkande solkä hn:; k istendomsundervisningen och komnunalhestyren tillvexa med folkökningen, samhällets ställningar och förhållanden inveckla sig mer och mer. Derför. så framt icke församlingen skall gå framom sin pastor, eller alldeles utan honom till pastors och församlingens största skada, så måste pastorsembetet beklädas antingen af en ordinarie med fulla både själsoch kroppskrafter för sitt vigtiga kall, eller ock med en extra ordinarie af nämnde egenskaper, och som icke k am bindasi sin verksamhet genom den gämles egerginnigllehåglyghel enter Slollet, utan endast al sin 1yrästed och lagen. Erfarenheten visar, hvad förnuftet äfven utan denna inser. att nasioraten blifva bättre skötta al vikarier. Då ordnas och redas intrasslade räkenskaner. stadgar vidtagas för ny ordning och nytt skick, som kanske under ett tjugutal af år hört till fromma önskningar. ty mannen, som leder, är i bäs ta atdern för sia verksamhet. ter lar mi-Siveras. utom en (tilll Faktsprosty utan i deras pastorsoch k rikarier. pastor ic— I. arfljunkwarje konställe Ä , up ommit er Såludes. nä! embetsbesatmingen at vikarien att, mot skälig lön. förvalta med en pastors fulla ansvar. Da komminister och pastor vanligen bo i särskiida församlinzar med I a 2 mil och stundom mer emellan kyrkorna, inträffar ofta alt vägen emellan pastor och de längst bort bosatte åhoer i anmnexförsamlingen, tillochmed i Småland, går till 2 a 3 mil, någon gång än längre. Det blir i sådant fall för en pastor allacles omöjligt att. jemte pastoraloch själavarden i moderförsamlingen, kunna egna ndig tillsyn öfver folkskolorna i annexen. äfvensom det är ett stort besvär för äboerne i annexförsamlingar, att i allt hvad som rörer pastoralvärden nödgas besöka den sjerran afligene pastor. Händer nu så. att pastorn är borta. så är resan förgäfves och åhöraren hödgas nu kanske resa en våg af flere mil för att få pastors tillåtelse alt få sin hustru af komministern kyrktagen. I anledning häral ville jag föreslå, det at komministera kulle uppdragasatt sköta pastoralvarden i annexförsamlingen och han för detta besvär utujuta pastors sportler i samma församling. Härmed Iyftades en tryckande börda från församlingen, och komministern erhöll en liken förbättring i sina små och i de flesta fail otillräckliga lönevilkor. Jag anhåller att denna min motion måtte till vederbörligt utskott blifva remitterad. Stockholm i November 1847. Peter Jansson. från Tvet eta härad af Jönköpings län. STYCKEGODS. Beeffstekens Uppbof. Lucius Plaucus, romersk senator, blef, för ett begånget fel, af kejsar Trajanus dönid. att tjena som simpel uppassare vid offren i Jupiters tempel. Han vägrade lyda. men blef med våld dragen till altaret. Här lago styckena at otferdjuret på elden, och den olycklige senatorn blef tvungen att vända dem. Under stekningen föll en köttskifva ned på kolen. Plaucus iog upp den, men brände sig dervid i singrarne, och förde dessa hastigt i munnen, för att lindra sredan. I detta ögonblick gjorde han den ra upptäckten. att smaken af ett köttstyche, Su kl la kol. vida öfverträlsar den af kött. till reut på hvadannat sätt som helst. Nu förtärue van stycke på stycke, gäckade Trajanus, beirog Jupiter och uppfann beeffsteken. na så stor upptäckt kunde ej länge hållas he umlig; oslren försvunno så hastigt, och till så stor förnöjelse för officianterna, att sådant ei kunde blifva obemärkt. Med välbehag begagnade Jupiiers prester den nya uppfinningen, och himmelens konung, skulle ha svält ihjel, om han ej halt anvisning på andra offer, än dem i Kom. Ändtligen ådrog sig saken Trajani uppmärksamhet; han var en man af denna råa dygd, som låter hänga brottslingen, för att för bättra honom. Jupiters öfversteprest blef med alla sina umderhafvande dömd till repet. Pichten var vid en ganska hög älder. och hade det längsta, heligaste skägg i hela Rom. kejsaren beklagade förlusten af en hedersman med ett så vördnadsväckande kännetecken på hakan; men hans ord var oåterkalleligt, äfven om presten haft tio gånger längre skägg. Trajanus täcktes likväl visa honom den sista gunsten: hedra hans afrättning med sin höga närvaro. Hela Rom var på benen; sedan den högtälskade Titi död hade verldens hufvudstad ej erfarit någonting sorgligare. och de förnäma Romerska damernas ansträngningar till erhällande af goda platser i Coliseum, voro otroliga. En hel vecka gingo samtalen i hela Rom blott ut derpå. hurudan öfver rsteprestets klädnad mäånde blifva, om han skulle hänga: eller halshuggas, och, i sednare händelsen, om skägget eller hufvudet skalle falla först. be s22 nna vad nå vad IH142 naoan fröro — — — — —