KORRESPONDENS. Stockholm d. 20:nde Jan. 1848. ÄUndtligen har det blifvit något mera lif vid riksdagsarbetet. Utskotten hafva täta sammankomster, men några celebra ämnen eller resultater hafva ännu icke försports. I statsutskottet råder mycken verksamhet. Hr Rääf, som blifvit flerfaldiga gånger ihjälslagen för sina juridiska bambochiader, har i statsutskottet samlat sin energie — förmodligen för öfnings skull, emedan han har emot sig den Svenske Demosthenss, vältalighetens outtömligt flödande källa, Thomander, som i verve. logik och i sinnrika och öfverraskande vändningar icke inom hela Sverige, och knappt i något annat land har sin like. En Cicero, en Mirabeau i denna stund, genom sitt afgörande inflytande, angriper han med oemotståndlig makt alla anspråk på folkets penningar — så snart det är fråga om nya anslag. En liten falang voterar likväl, ehuru utan resultat, med Hr Rääf. På Riddarhuset har konservatismen vunnit en svidande seger genom debatten öfver den Fryxellska belöningsmedaljen. Ålla inse nu rätt väl, att den hedersbevisning, man velat tilldela Fryxell för hans strid mot Geijer, icke blir någon hedersbevisning, emedan den 1:0 är skänk af en kast; 2:0 emedan den pluralitet, som jakat, gjort det för att icke förvandla saken till motsatsen, till ren chikan; 3:0 emedan, för att nyttja Hr sripenstedis o ord, aFryxell såsom domare (historieskrifvare) måste känna sig besvärad i fall han hädanefter vill skrifva till adelns förmån — då hans ord skola betraktas såsom föranledda och förledda; eller emot adeln då hans förfarande skall synas otacksamt, och slutligen emedan Fryxell galt hårdt åt adeln i sin historia. Kriminal-lagsförslaget lärer hafva bättre utsigter för sig. än man i början trodde. Skada, att icke det Hartmansdorffska partiet förmådde genomdrifva detta sitt hufvudsyfte att återkalla värt samhällstillständ till den äkta aristokratiska ställningen under 1734 ärs lag, genom hvilken endast den medellöse förbrytaren kunde åtkommas, men den rike ga fri med en utgift, räknad i daler silfvermym! Om det lyckats, hade man desto lättare skhuit fred med Regeringen, som i det fallet fått (i de konservatives tanka) en synd mindre på sitt samvete. Dock lärer man arbeta så mycket man förmår för att anstifta motstånd sedan förslaget gått igenom i lagutskottet. Märkligt är det försvar. som Hr Hellberg (eller nagon annan) i Post och Inr. Tidningen afgifvit mot opinionen i afseende på anslazsfrågorna. Der sörsvaras regeringen. med rätta, förmedelst anförandet att Ständerne förut (1844) begärt, bland annat, ett fullt utarbetadt förslag till sjöförsvaret: nu deremot skall opinionen hafva försyndat sig med att klandra det man framlemnat ett sådant. Det är sannt. att Regeringen denna gång afgifvit ordentliga propositioner, men Ständerne kunna också ursäktas för det de knota. ty, 1:o har man förklarat en skattevägran här kunna komma i fråga till följd af bristande förtroende till Styrelsen, då denna icke vill gå nationens önskningar till mötes i de poiitiska reformfrågorna; och 2:0 och specielt i afseende på sjöministerns förslag, må väl med skäl kunna sägas, att det icke har en antydning af plan, vidare än att samma förslag hade kunnat framkastas af hvarje styrman på ett ångfartyg. Nu efteråt omnämnes väl en summa — nio millioner — men utan kalkyl, och med en löslighet, som är på ny räkning löjlig. Frågar man folket i Carlskrona härom, skola de bestämdt förklara, att 4 ggr denna summa skulle gå närmare den rätta kalkylen än 3 gar KO ER ER ES SPON Å ÅS. Stockholm d. 21:ste Jan. 1848. Med rätta har Bondestandes beteende i afseende på grundlagsförändringarne väckt stora bekymmer hos alla sannt liberale. Det hedervärda ståndet har tagit sig för att säga nej till allt, som blifvit föreslagit, äfven saker, som ej angingo dem, t. ex. frågan om Stockholms borgerskaps valsätt af representanter, hvilken det stånd, som saken egentligen rörde, bifallit. Det tyckes som om bondeståndet ville visa orimligheten af vår närvarande representation, sålunda. att ett enda stånds godtycke kan omintetgöra alla de andras förslager, vore de än aldrig så goda och ändamälsenliga. Det är dock för mycket ocgennyttigt, att för detta exempels skull upposlra sitt eget anseende. Följden blir den, att bönderne anses redan hafva för stor makt, och att äfven upplyste och rältsinnade meborgare kunna komma att frukta för hvarje steg, som skulle ge dem en ännu större. Man har trott, att inom bondeståndet skulle finnas en moralisk garanti uti rodbarhet, flärdlöshet och svenskhet. som skulle ersälla bristen på förstånds-upplysniug. och vara i någon mån en motvigt mot de andra stånden; men hiad skall man tänka, då man ser dessa yttringar af en barnslig harm, eller af ett hassioneradt partisinnc? Man kan ej tänka annat, än att standet blifvit ledt af några yttre impulser, ty man mäste tro det allt för godt, att kunna handla så af egen drift. II ilket vatten få da ej de på sin qvarn, som oupphörligt föra på läpparne, huru tidninasskrifvare m. Il. skrikare? föra bondeståndet i ledband? Skola de haft rätt häri? Nej! Det är omöjligt, att den svenska bouden, hvars frihet och sjelfständighet under sekler utgjort värt lands stolthet, skulle sjunkit nog djupt, att kunna begagnas såsom redskap för lycksokares och partichefers egennyttiga afsigter. Det är omöjligt! Här mäste vara något besynnerligt missförstånd i fråga. Ännu betänkligare blir denna sak, om man besinnar andra af dess följder. IIvarje uppsvallande känsla, hvarje svaghetens kraftyttring efterföljes af slapphet. Så frukta vi, att det äfven sker här. När de vigtiga anslagsfrågorna komma å bane. då skall Bondeståndet troligen hafva insett det origtiga i sina nu tagna öfverilade steg: det skall då ångra sig och kanske bifalla allt, hvad man begär. Och da säga, såsom vanligt, de andra stånden: ÅBönderne. hvilka egentligen ha ondt häraf. ha bisallit: hvad skole då vi göra annat? Pa detta sätt blir just det lätt möjligt, som man nu anser omöjligt, nemligen att en mängd af de Konal. propositionerna komma alt gå igenom. Det är ej otroligt, alt regeringen — ehuru det måhända är för mycket att tro den om så pass politisk blick — förlitar sig på detta, och tror sig göra rält uti, att nu låfa stormen ga öfver. Man kan ej eljest begripa, att den kan ställa sig så svarslös vid diskussionerna öfver sina eana förslag, att den ej kan afvärja den ringaste attack. Man häpnar, da man väntat sig att af regeringens medlemmar få höra kraftiga. klara grundsatser uttalalade. få skada manlighet, Sakkännedom och talang, men i stället får känna de torftigaste förmågor, ur stand att reda eller försvara det ringaste af sina egna utarbetade förslager. Kan du ej spänna bägen, är han ej din. Detta böra i sanning desså rikets herrar besinna! Vi talte om representationsförändringen inom Stockholms borgerskap. Den gar derpå ut att upphäfva det förhallande, som nu är, att minuthandlande skola välja sina ombud, handtverkarne sina, grosshandlarne sina och magistraten sina, samt att i Stället 50 elektoatt det vore en öfvergang till de samfä len, hvilka dessa herrar ansage skola all störta riket i den djupaste afgrund har svärt att begripa en sadan deduktit för Hr Hartmansdorff finnes intet ämne ifrån han ej kan leda sig till represen förändringen. Det har knappt försige gon enda öfverläggning. hvari han ej å denna på tapeten. Lustigt nog pämin nom Hr Munck af Kosenschöld om han motion, som går ut på att upphäfva mansvalen inom adeln. och sålunda då ra den princip, hvars tillämpning blan garne gaf honom tillfälle till sa länga rande deklamationer. Fårfölle ej Hr v konsorter så ofta till sådana absurditete le de verkligen kunna vara ganska be: hinder för framätskridandes sak. Sednaste Eriscu å Enmglang Det berättas om Espartero, den s. k. hertigen, att han, under det att krigs Carlisterne rasade i Spanien, led af e dom, som, när den påkom. förorsak: mest smärtsamma plågor i underlifvet under en lysande revy. eller midt un brinnande slagtning, när han förde då Kastilianerne i elden, eller när segrens ljöd rundt omkring honom. kunde sju öfverraska honom, och då kastade har sin stridshäst och vältrade sig omkr marken under outsägliga smärtor. men lärer, inom parenthes sagdt, v följd deraf, att han en gång i Åmeril vit förgiftad. Det rika. mäktiga England tyckes en dylik sjukdom. Under det att denn efter Naposcons fall utöfvar ett det mn gjorda infivtande på den europeiska 0 tiken: under det att dess flottor betiär haf, dess härar segrande framtränga dien. i Kina och på Cap: dess industr der sina alster på alla verldens hant ser — kommer plötsligt sjukdon sanåa sen. och i all sin glans kastar de: marken och våndar sig af omärta. häftiga anfall far det med nästan re siga mellanrum: 1814. 15 och 16: UU 26: 1835 och 30: 1839. 1840 och IS nu sednast 1846 och 1847. Denna sednaste gång var krisen ytte tig: otaligt stora handelshus spelade b bankerna inställde sina betalningar. ni handel och omsättning asstadnade. fal kunde icke drifvas, arbetet på en mån banelinier upphörde och en ännu Stör än den vanliga, herrskade bland det lösa folket. Såsom närmast liggande orsaker här gaf man: dels de oerhörda förluster målsspekulationer. hvilka åtskilliga In lidit: dels de förluster. som drabbat handelshus genom deras intima förh med de ruinerade kolonierna? : d utmattning. som landet under loppet sistförflutna äret. genom utförseln af de mynt mot spanmäl, fött vidkännas: omätliga summor, som jernvägsspekula medtagit. och dels slutligen Irland. sa vintern 1846—47 snart sagdt var en e fattiginrättning, som underhölls på bekostnad. Man kan bilda sig ett begrepp om det i England, om man läser en artil befanns införd i Times kort efier ken i Liverpool förgäfves hade sökt I Regeringen och maste inställa sina gar. Det smärtar oss, heter det 1 uti ifrågavarande uppsats. det smät