PAULINA RUBEN SS.) (från Spanskan). visst; han ville denna morgon öfverse ;F han begärde dem at mig, jag lemnar ) han märker, på sista bladet af hufvuditad en mystisk figur, föreställande en gråtande under ett träd, på hvars grenar ingd hennes son. Han blir ond och fiahvad detta missbrukande af hans förtroyder, och så vidare. ... Stackars däåre! Å hoaom, ser ni ej att denna tekning r ett träd, hvarunder trollqvinnan medelst ar låtit födas en skatt? Sedan några daen engel ständigt varit på min högra med sitt finger visat mig den ritning, gjort i er bok, på det att den ej skulle ur minnet. Jag blir er kompanjon, om skar, ger er hältten af min skatt, derföre ehandlat mig väl. då jag var fattig. Den längt ifrån att antaga detta tillbud, har mig och tagit en annan bhokhallare. m Paulines förskräckelse, då hon hördesdesmiga ord. Hon ville ej tro sina ögon eller n betraktade sin man med största oro. gå nu till operan. Jag lofvar dig att ej var der till slutet; vi atervända kl. 72 12, åste infinna mig vid midnatten i trädgärdart. Lorens kloster, der jag skall träffa engeoten af trollqvinnans träd, för att lemna ten. Låt oss gå, kom, skynda! min vän; lat oss ej gå. Jag är mycket il2, sade Pauline, förställande sin förskräcry dig ej om theatern i afton; blif hemma . från N:o 14. — Jag vill ej tvinga dig; jag kan taga en annan loge i morgon. Säg mig hvad färg du önskar på hästarne för vagnen, hvita eller appelkastade. Under det denna bedröfsliga scen passerade, hade Bella skyndsamt bortgått för att kalla doktor Destrees. Doktorn var en äldre man, som en gång, då Pauline varit besvärad af en mindre opasslighet, hade börjat familjarisera sig med van Eyckens, för hvilken han fattade vänskap och tillgifvenhet, i följd af hans olycka och outtröttliga arbetsamhet. Då han Säg Georgs vansinne, kunde han ej aterhälla sin oro och sitt medlidande. — Er mans sjukdom, min fru, företer de svåraste symptomer; det är nödigt att binda honom och ofördröjligen föra honom till ett sjukhus, för att använda kraftiga medel, ehuru till min stora bedröfse jag maste säga att hans sjukdom synes mig ohjelplig. — Skiljas vid min man? lemna honom i händerna på lejdt folk? Herr doktor! hur kan ni vilja råda mig härtill. — Jag fruktar, min fru, att den sjuke skrider till valdsamheter, för hvilka ni kan blifva ett offer. — Hvad gör detta, min herre? hvad betyder väl min person, i jemförelse med den fara, som hotar min man? kanhända kunna mina omsorger vara honom till nytta. — Jag önskar så vore! sade doktorn hufvudet; men utan ett underverk är trolig. Doktorn äderlät genast Georg, föreskref några stillande medel och lofvade komma åter följande dagen. — Bella, sade fru van Eyckens, då doktorn gått, tag min son med dig på ditt rum; så att du kan se till honom i natt. — Och jag återkommer hit, då han somnat. — Nej, du blir qvar hos honom. skakande ingen hjelp nom? s och til — JG — Ji —N ej fran blir ja; Hon ensam — B ner ku ej få s skrik. — ÅA behalla med m Han derjord nalkas. — II hvad g drian ä säkert gang h liga pr vighete skatter. ga och lemna — II. säng, 0 gömt u fasans vansinn het, att — O1 skräcks tan. D