U.bLCUSTHOCRECJFUKLT e OYWLNC UECL Aj dagens krönika. I : Inom den civiliserade verlden gifves det väl nu knappast någon enda, som befinner sig i den ställning, att han någorlunda kan följa tidens gång, sträfvanden och utveckling, hvilken ej läst eller hört talas om den man, som för närvarande innehar St. Petri stol och från de sju kullarnes stad, såsom andeligt öfverhufvud för en stor del af kristenheten, läter sina bud och befallningar utgå — icke såsom en mörkrets och obskurantismens, utan såsom en ljusets och upplysningens, härold. Nekas kan icke eller, att påfven Pius IX ibland Europas nuvarande regenter står allaeles ensam i sitt slag och icke, såsom reformvän, på många sekler haft sin like. Väl hafva på sednare tider egt rum åtskilliga företeelser, som antydt en slags skuggrädsla för att framgå på den en gång beträdda reformbanan; men man bör icke förundra sig öfver, om äfven han någon gång stadnar tvekande och ser sig tillbaka efter de många krönta hufvuden, hvilka han borde finna vid sin sida, men som ännu icke ens gjort min af alt resa sig från sina makliga säten, längt mindre följa honom. Man bör alltså icke döma honom för strängt, äfven om man i nägra af hans sednaste åtgärder skulle finna åtskilligt, som står i uppenbar strid med många af hans föregående frisinnade handlingar. Det är icke så lätt, att under sådana förhållanden, som dem, ibland hvilka han lefver och verkar, på en gång slita sig lös från alla gamla fördomar och, ensam af alla Europas regenter, proklamera den af dem alla fruktade, af flertalet bland dem hatade friheten. Vi vilje alltså ännu om honom hoppas det bästa. Denna vär tillförsigt har han gjort sig förtjent af genom det goda, han redan uträttat. Så tänka vi här i det höga Norden, och att man delar denna vär åsigt på andra sidan atlantiska oceanen, i frihetens hemland Nordamerika, kan ses af nedanstående, till påfven Pius IX ställda adress från en stor del af staden Newyorks befolkning. Den har, vid en uti det s. k. Tabernaklet i Newyork hällen stor folksammankomst, blifvit uppsatt af bem. stads förste styresman och har på vårt modersmål söljande lydelse: Högvördige fader! De förenade fristaternas folk har med det lifligaste interesse följt de omständigheter, under hvilka ni tillträdt pontifikatet och de resultater, som deraf härflutit. Å en del af detta folks vägnar få vi härmedelst för eder uttrycka de känslor af högaktning och obetingadt bifall, hvilka vi alla för eder hysa. Vi vända oss till eder, icke såsom suverän påfve, utan som en vis och human regent öfver ett förut förtryckt och missförnöjdt, nu väl styrdt, tacksamt och lyckligt folk. Vi förene oss om att egna eder denna gärd af vår högaktning, icke såsom katholiker, hvilket väl några, men icke på långt när flertalet af oss äro, utan såsom republikaner och varma vänner af den konstitutionella friheten. Huru ny, vår nationella upprinnelse än är, huru vidsträckt den oceanen än är, hvilken skiljer vår älskade fosterjord från ert lands solbeglänsta nejder, vete vi dock, hvad Italien varit i fordna dagar, i dess dagar af enighet, frihet och ära, samt hvad det sedermera, underkufvadt af främmande regenter och ett rof för inre söndring, blifvit, — och vi hysa den förhoppning, att en hög och välsignelsebringande bestämmelse är detsamma förbehållet, när dess folk en gång, fritt och oafhängigt, förenar sig. Till detta dess pånyttfödelses stora verk helse vi eder såsom det af himlen företrädesvis utkorade redskap, och vi bedje inherligen till den Högste, att han matte förse fullbordade resultaterne af den visa och upphöjda statskonst. som skall göra edert namn odödligt! Men, högvördige fader, vi veta äfven, att den bana, ni beträdt, är full af de största faror och svårigheter. Våra förfäder kämpade under loppet af en hel menniskoålder mot alla möjliga faror och behof för alt ernå och varaktiggöra de frihetens fördelar, som vi nu i en så hög grad åtnjuta, — de kämpade under en lång fidsföljd af är, oaktadt i spetsen för dem stod en ledare, så stor, att få nationer under striden för deras frihet kunna uppvrisa hans like. I den verld, i hvilken vi lefva, har det af Försynen blifvit bestämdt, att dygden skall pröfvas i motgångens skola, och att det varaktiga an seende, som friheten skänker, endast och allenast skall tillfalla dem, som ej blott genom en oafbruten ihårdighet, utan alren genom kraftfulla och modiga anstrungningar visa sig erndendet af detta upphöjda mål värdige.s Vi Nashingtons och Franklins, Adams och Jeffersons landsmän, inse derföre ganska väl, att ni icke har valt den väg, som ni beträdt, utan att på förhand beräkna det ni måste uppoffra all maklighet. all trygghet och allt hopp om aristokraternes ynnest. Vi inse, att ni redan måste hafva funnit er i att stöta på ränksmidares snaror, de mäktiges hat. och, hvad som af allt är det mest smärtsamma, att missförstås af de vilseledde välmenande. Vi inse, att ni mäste hafva fast och oåterkalleligt beslutat att bryta med alla de tyranner, som nu för tiden vilja spela Herrar på den Sköna italienska halfön; med alla dem, som inbilla sig att samfundsordningen består uti att för dem sjelfve bibehålla det tillstånd af öfvermod, slöseri och lättja, i hvilket de hitintills gagnlöst hafva lefvat: med alla dem, som befara eller af egenyttiga orsaker låtsa frukta, att religionen skall gå under, om den icke upprätthålles och understödjes af förgängliga kejsare och konungar. Och, hvad som är ännu svårare än allt detta, ni måste hafva förberedt eder på alt möta och med Guds hjelp besegra den otacksamhet och nyckfullhet, hvilken ni under edra sträfvanden kommer att räka på hos en mängd menniskor, hvilka. knappt befriade ur träldomens nesliga bojor, skola under färden i öknen knota öfver att de öfvergifvit de egyptiska köttgrytorna. framställa en mängd orimliga fordringar och öfverdrifna förhoppningar, eller i tysthet låta förstå. att ni allrig haft något rigtigt alfvar med edra reformplaner, emedan ni icke är i stånd att på en gång genomdrifva desamme. Vi hyse imellertid det fasta hopp, att den Högste skall leda och skydda eder under det att ni sträfvar att uppfylla och fullborda edert utomordentligt vigtiga och ansvarsfulla kall: ty, högvördige fader, vi äro fullt förvissade om, att de mörka skyar, som nu omhölja det närvarande, en gång skola skingras och fly undan för framtidens klart strålande sol. Vi anse oss icke behöfva upprepa den gamla, af seklers erfarenhet bestyrkta satsen, att ingen ädel handling kan någonsin rent af gå förlorad, eller slutligen sakna sin belöning; men vi kunne af egen lycklig erfarenhet försäkra er, alt de fördelar och välsignelser, som åtfölja en sann konstituvionell frihet, vida öfvervåga alla de faror och lidanden, som folken för deras ernående måste underkasta sig. Så kort vår tillvaro såsom nation än här varit, har den dock varit tillräcklig för att öfvertyga en hvar tänkande menniska om de omätliga företräden, hvilka friheten, såsom ett element till folkens fortskridande utveckling och sociala välmåga, har framför despotismen. Den har ådagalagt, att såväl de personella som egendomsrättigheterna bättre, än under Q . någon annan styrelse, tryggas af den. som garanterar allas rättigheter och insiytande; en följd af den; inneboende menskliga svagheten och skadebegäret, äro långt sällsyntare under vår, än under någon annan styrelseform, samt att af alla de faror, som än kunna hota oss och vårt bestånd, ingen enda har sin grund i den frihet, som vi äro i besittning af. I trots af det sken, som så lätt villar dem, hvilka endast ytligt gifva akt på händelsernas gång och utveckling, hysa vi ingen fruktan för, att despotismens väpnade kohorter skola blifva satte i rörelse mot eder. Den tid, i hvilken vi lefva, är den moraliska, icke den fysiska, kampens tidsålder: det artilleri, som nu spelar, är pressens, icke slagfällets; det är allmänna opinionen, icke bajonetterna, som nu afgöra stridens utgång. Vi hoppas fördenskull, att ni icke, hvarken medelbarligen eller omedelbarligen, skall behöfva taga er tillflykt till andra vapan, än dem. som alla redliga menniskors bifall och sympathi, hela den stora kristenhetens kompakta opinion lägger i edra händer. Men, skulle dessa våra förhoppningar slå fel; må den förvägne angriparen då se sig före! Det första skott, som lossas i en så beskaffad strid, skall genljuda fran berg till berg och från närmare och fjermare belägna länder kalla de tappre till kamp mot orättvisan och förtrycket — till strid för frihet och menniskorätt. Under en sådan kamp kan hvar och en, som känner det amerikanska folkets historia och karakter, vara fullt förvissad om, att dess sympathi skall visa sig verksam och icke så helt och hållet fruktlös. Vi betvifla icke, att ju Italien skall blifva förskonadt för den vanära, som en dylik strid alltid måste medföra: men i hvarje inträffande fall hyse vi den förhoppning, att detta vittnesbörd om det intresse och den beundran, som ni, högvördige fader, har väckt hos tjugo millioner menniskor, icke skall komma att sakna sin betydelse. Det saknar icke sin egen märkvärdighet, att: en delegation af det amerikanska folket är både den första och hitintills den enda, som, så vidt vi veta, på ofvananförda sätt hemburit den romerske reformatorn sin gärd af högaktning, erkänsla och sympathi. Hvad tänker det franska folket på? ilvad tänker det på detta folk, hvars fäder jemnade Bastiljen med jorden och kom alla Europas throner att vackla på deras grundvalar? Sofver det? Mahända; men det skall nog en gång vakna. .... — —— Diskussionen den 12:te dennes i de begge första Standen, rörande Slals-utskollels memurial N:o 9 ). I Presteständets plenum samma dag, då srägan om staden Marstrand utseende till etablissemang för vestra sjosorsvaret förekom, oppnades diskussionen af doktor Gumeelius, som sorblarade, alt ban, eburu ledamot al statsutskottet, ej hade någon del i dess afstyrkande utlåtande, emedan ban under ärendets behandling i utskottet varit bemrest på permission. Det bade väckt talarens uppmärksamhet, att en kunglig proposition blifvit så summariskt behandlad; då de till utskottet olverlemnade handlingarne ej sullkomligt förmått skingra hans tvekan, hade han på egen band sökt skasfla sig n:årmare upplysningar i ämnet: och ban hade funnit dem alla olverensstämmande deri, alt Götheborg ej vore lämpligt till station för flottan. IIVvad belrallade den linanciella sidan al sragan, så hade talaren älven hört sig för, och gaf en vink om, att flera materialier till dess bedåmande i både det ena och andra hänseendet