Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1848, sida 2

nästan öde del af Montmartre, Gatan började visa sig; men i stället för den mängd hus hvilka nu möta ögat öfverallt, sägs då omätliga trädgardar, med de lummiga träden, och den grona marken med sina vällukiande blommor. Åt dessa trädgardar läg det enda fönster som fanns i ett rum i fjerde vaningen, jemte en förstuga och ett kök, Man kunde ej skäda ett mera tjusande ställe och med mera smak utvaldt. Det låg häruti ett slags elegans, full af frihet och öppenhet. Tveune väggskåp af valnötträd, en säng, ett bord, en kommod. nagra stolar och eu stor soffa utgjorde hela möblemanget. jemte rLägra rätt vackra gravyrer inneslutne uti ramar af buxbom, hvilka upphöjde rummets treflighet. Det felades endast fönstergardiner, och för dessa var redan tyg utsedt; som endast väntade på sömmerskans sax och öfrigt tillbehör. Pauline aftog den lilla hatten, satte sig vid spiseln, der en liten gryta stod och kokade, hvilken hon då och då säg till och började tillklippa samt sy gardinerne. Hennes man betraktade henne med förvaning; Pauline smålog och sade under det hon räckte honom pannan att kyssa: — Vi äro nu i vårt hus, Georg. — I värt hus, Panline? — Ja, min vän. Detia år resultatet af miva utrandringar och min sranvaro. Jag upptäckte detta lilla vackra ställe, som i hyra ej kostar mer än 200 francs arligen; jag har köpt dessa möbler och nägra husgerädssaker, allt hvad som är oss af nöden. Allt bar jag låtit hitföra så att vi redan åro inflyttade. Är du nöjd Georg? Van Eyckens kunde ej aterhalla sina tårar. — Hoppet, sade han slutligen, börjar födas på nytt; jag tviflar nu ej längre på din styrka, men jag tillstär Paulina att jag ej väntat det. Då jag hos mig fann vankelmod. trodde jag mig ej hos dig finna motsatsen. Hådanefter vill jag ej mera öfverlemna mig åt en orärdig svaghet. Jag vill