PAULINXARUBEXS.) (från Spanskan). Georg, sluten inom sig sjelf, hade ej ett ord att svara på sin hustrus tröstande tal, hvarmed hon sökte muntra honom; Adrian smög sig förskräckt till modren, och denna var nödsakad anropa Gud om hjelp för att ej svigta under denna kamp, och låta sina tårar rinna. Tröttheten åtföljdes slutligen af sömnen, men ej en sömn, som tröstar och stärker kroppen, utan en feberaktig slummer, blandad med oroliga drömmar. Så fort morgonens första strälar inbröto, utgick Pauline, och bemkom ej förr än fram på förmiddagen. Hon hade sagt sin man, att han ej borde vänta henne förr än vid denna tid. Vana Eyckens led under hennes franvaro hälftigare än hittills varit fallit. Han fyckte med henne hafva försvunnit den sista tröst och det enda hopp, som äterstodo honom. Då han med spänd uppmärksamhet lyssnade lill frasandet af Paulines klädning kände ban en verklig glädje. sprang henne till mötes, tryckte henne till sitt bröst, omfamnade henne ömt, och klagade öfver den långa tid hon lemnat honom. Dessa ömma känslor lifvade honom något, och en slags melankolisk lycksalighet gjorde för honom mindre afskyvärd den ömkliga boningen. Följande morgon försvann Pauline mycket tidigt liksom den föregående, och då hon framemot middagen aterkom, hade hon ett gladare utseende, atföljdt af ett smaleende. — Georg, ropade hon nu, jag har hört mig om efter en trefligare boning och för bättre pris än detta näste. Jag tror mig också ha funnit en sådan. Vill du följa mig för att se den? Derpå fattade hon honom under armen, tog barnet vid banden, och förde dem till en vid denna tid ) Forts. från N:o 15.