Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1848, sida 3

(:os,en Ånäföll, hans moder tog de -ma händerna emellan sina. och begge bado; den ena med sin ljutva röst bad högt, den andre med o kyldiga blickar, då pendylen med silfvertener slog 5. Nagra ögonblick härefter upplyftades ett törhänge, som undangömde en dörr, och en ung man, hvatansigte på samma gang bade ett uttryck at ädelhet och melankolie, inträdde. — Georg, sade Madame van Eyckens, Georg, kom och bed med oss, och tacka Gud för det barn, han skänkt oss. — Dyra Panline, just denna dag, ja precist detta ögonblick var det som vi för 4 ar sedan blefvo så lyckliga, Ack! hur föga likhet far det tillkommande med det förflutna! — Hvad vill du säga härmed? frågade Pauline förskräckt, i det hon steg upp och gick emot sin man. — Ingenting som bör oroa dig, min vån, svarade bankiren, sökande dölja de tärar, som stodo honom i ögonen. — Georg. du söker fåtångt dölja för mig någon olycka. Det är mycket illa af dig. Gör du mig ej tillräckligt lycklig. att jag ej äfven skulle vara skyldig deltaga i dina bekymmer? Du älskar mig ej, då du tvekar att göra mig bekant med anledningen till din ero. — 0 nej, älskade Pauline! Jag vet vå! att du är den ömma-te, den bästa bland qvinnor.... Välan! jag måste resa ofördröjligen, i detta ögonölick.... en sak af högsta vist tvingar mig härtill. Se der orsaken till min märta och sorg, och jag kan ej kufva min oro, då jag maste öfvergifva dig. Tararne rullade utför Madame van Eyckens kinder. Adrian kiöp till sadrenfötter, omsamnade med sina sma armar bans knän, och upprepade