KORRESPONDENS. Stockholm d. 6:1e Jan. 4848. Vi lefva i en högst fred.ig tid; om br v. Hartmansdorff och bonsorter hunna få spöstraffet bibehallet, så har man intet vidare att gräla om. Så tyckes det atminstone, ty allt är här ganska tyst. Likväl far wan icke uttyda denna tystnad så, som det kan behaga hvar och en. Forr borde man knot olver mer an en åtgärd; nu har det tystnat, alldeles tystnat — hvarsore? Beredes då ens revolution? Nej; men wan har iystnat, emedan det vore en utsliten lexa, man skulle supprepa sor bvarandra, i fall man ville yttra nagot sädant; det skulle tullkowmligen sakna nyhetens behag, och tvärtom framkomma sasom det mest allmanna, triviala. Se der orsaken till den nu rådande tystnaden i afseende på stalssakerna! Så enig bar nu asigten blisvit — åminstone i ett asfseende. Tva gånger inom ett hallt år bar samma fenomen visat sig: första gången då representationskomimitteens ledamöter, patagligen eller inverkan al en högre vilja, blefvo enige i den mest algörande punkten; det var en enighet till gangs — en enighet, som icke blef vidmaktballen. Ilvilket stort tillfälle gick ej denna gang sorloradt för såderDeslandet 1!!! Den andra gangen nar nu inträffat, men buru olik den sorra till sina följder! Deno utgör sjelf till sitt våsende en sondring, denna enighet. Den är enig endast derutinnan, att den ser sina mest olikartade törboppningar gåckade. Men tyst är det, tyst så, att det är hemskt. — Riksdagsärenderne borja vål dock så smaningom komma i gång efter jullerierna, och genom dem kan man väl då hoppas, att nagon urladdniog kan förskaffa sig rum. ben acklamation, med hvilken man i vederb. utskott osfslagit sjöforsvarsplanerne, var en sådan explosion. Enligt allt, byad man hittills ser — man kan icke saga hor — blir nog samma sorhallande med åtskilliga andra frågor. Man talar vål föga derom; men man känner på sig, hvad alla de andra tänka, och mostandet visar sis liksom genom ett slags instinkt, — Den motion, som grelve Stedingk gjorde i alseende på allällingar ifran protestantismen, var icke origtig, ty, bvad vore samvetssrinet val eljest, om man icke finge undra bekännelse lika ofta som man ändrade asigt, (i sall det sednare vore tänkbart i sortsatt vacklande); och grefve S. hade bordt soresla fullkomlig strafflöshet, hvilket han likvål icke gjorde. Men man börjar raisonera härom belt annorlunda, än ester tidehvarfvets fordringar i ena afseendet. Den tihet, man nemligen i altmänbet forläktar, den fioner man i specialiteten motverkad as undsallenheten för katholicismen; det är nemligen här, såsom i manga andra fall: man begagnar liberalismens valspråk för att få fram saker, t. ex. samvetssrineten, för att genom denna, begagnad till katholicismens trappsteg, bereda eröfringar åt deona religion, som alltid tjenat despotismen i alla afseenden. Redan i många år bar man bär och der sett spår af religios herrsklystnad säsom förberedande polilisk herrsklystnad. Dessa spår hafva visserligen sorekommit spridda, nnen man skulle bea ett arligt misstag, om man ansåge dem tillfälliga der de visat sig. De ulgöra endast tillfälliga senombrytningar af en sorgsälligt kombinerad och lika sorgfälligt dold plan, att, genom bikt;tolarne i alla länder, ännu en gång sätta sig i besittning af det allmänna tånkesättet. Delta gäller nu Europas stater i allmänhet. Regenterne, om hvilka man med allt skäl kan begagna sig al Napoleons om Bourbonerne ut tryck: att de ingenting lärt och ingenting zlomt, glädja sig ät den rörelse, som lolvar lem ett sorokadt inflytande, och sordenskull inna de lämpligt att i all tysthet uppmuntra le bemodanden, som losva framgång ät detta 2 — EC oo — — O IA