Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1848, sida 3

ra till ett leende. Slutligen föll hon i en häftig sjukdom. Prinsen, grufligt orolig öfver Elenaförändring, väntade på låkaren då ban gick ut från sjukrummet och bad honom såga, hvad han tänkte om hennes tillstand. Låkaren svarade. att i sådant fall som detta, en låkare kan, mindre äÄn nagonsin, förutsäga hvad som kan hända, isynnerhet som sjukdomen tycktes hafva uppkommit af helt och hället moraliska orsaker, hvilka den sjuka icke under nagot vilkor velat yppa: att detta afmattningstillstånd, hvari hon nu befann sig, kunde ralla döden, ville han ej hålla hemligt. Hvad hon icke ville yppa för läkaren. var icke någon hemlighet för prinsen. Han följde sjukdomen med uppmärksamhet. Efter två eler tre månaders förlopp sade låkaren. att sjukdomen gått så längt, att han numera ej kunde svara för prinsessans lif. Prinsen bad Gud om förlatelse sör att han, af kärlek for sin dotter, lemnade hennes öde i en sadan mans hand och sade till Elena, att som hennes lif var för honom dyrbarare än allt i verlden, så samtyckte han nu till hennes giftermal med grefve de F... Den stackars Elena, som icke väntat denna nyhet. tycktes sindsa vid den: hennes bleka kinder öfvergjötos af den mest förtjusande rodnad. hennes matta Ögon gän-te af glädje. och heunes vackra mun återtog det ljutva leende, som hon förut alldeles tycktes hafva glömt. Hon kastade sina afmagrade armar kring faderns hals och till belöning för hans samtycke lofvade hon honom icke alle, nast att lefva, utan äfven att blifva lycklig. Prinsen skakade oupphörligt på hufvudet, då han tänkte på sin blifvande mågs tvetydiga rykte.