S ÅC HÅ E:C db Be N. Lord Byron och Pet2. Lord Byron hade en bjorn, ej i bildersprak taladt, men al kott och blod, bvars vånshap han i hög grad vetat vinna. De voro osbiljaktige. Björnen bette Petz. — Ett af Lord Byrons storsta nojen var alt laga boxhandskar på sig och boxas med björnen, till dess ban fick denne ond. Visserligen har vid sådana tillfällen skaldens vån nosgrimma och hans hlor voro äfven alsagade, ty derförutan kunde man ej veta buru det skulle hafva såll. — En vacker dag beslot Byron alt göra en resa och bestallde i postvagnen rum för tvenne herrar, Byron och Petz. — Klockan 9 om afionen ankommo bada vännerne i en hyrvagn, dörren öppnades och sotstegen nedsalldes, Lord Byron satte sin resmossa på Pelz, hjelpte honom först ned samt sedan direkle upp i postvagnen, steg sjell upp efter och intog tilllika med bonom sin plats rätt fram. Illändelsevis voro dessa båda de ende passagerare på denna station. — Vid nåsta sta ion kom en tredje dertill: detta var en skräddare, som satt sig ned i ro. De få ord han talade med posliljonen voro tillräcklige för au Yyppa för Byron med bvem han bade alt göra. — Man talade intet ord inuti vagnen, till dess man uppnått den länga, branta backen vid Hisbagate. — Skråddaren bezagnade sig af tillfallet, då man måste köra endast i gående och brot först tystnaden med orden: nä, min herre, hvad säger vi om de goda underrättelser tidningarne medfört. Eu snarkande var Hans llerrlighets enda svar. Förargad olver detta snarkande vände skräddaren soraklligt sin sömniga reskamrat ryggen och adresserade sig till den lugna herra i pelsen uti andra börnet. —