Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1847, sida 1

KORRESPON IDENS. Slockholm den 21:ste Dec. Den kongl. skrifvelse, hvarmed representalions-KommiliLens betänkande och förslag till en förändrad nationalrepresentation osfverlemnades till Bikets Ständer, har, såsom redan kåndt är, blifvit i alla fyra stånden alagd till bandlingarne. Då Regeringen icke i samband med kommitttbetänkandet ytirade någon egen mening, icke en gång om sjelfva de grunder, hvarpå hon ansåg en ombildning böra ske, och ånnu mindre framställde något eget förslag, att till konstitutions-utskottet osverlemnas, så kunde ock utgängen icke blifva annorlunda; och man har derfsore rält mycket förundrat sig öfver, att en och annaf, tillochmed ledamoter af kommitten, som väl borde känna rikets grundlagar, kunnat tro sig Om att upplaga i ssanden kommitteförslaget sås som sin motion; ty, såsom wan vet, får ej grundlagslörändring väckas i plena, utan skola de till konstilutions-utskottet inlemnas. Imellertid kommer nog förslaget till Utskottet, älvensom andra förslag komma att der väckas. Den stora frågan har dock, genom Regeringens Såll att bebåndla densamma, blitvit ställd på en ännu betänkligare puvukt, än någonsin; ty den mening synes blifva alltmera allmän, att Rogeringen alldeles icke vill ställa dig fram for näyon represensations-reform, och med det allmänna begreppet om en sådav teforms nödvändighet finnes då ingen annan utväg, än att solket sjelsi måste oSvariagn sahen och söka alt gös ra sitt tänkesätt så kändt, att de samhällsmakter, kvilka undskylla sigmed obekantshap derOm, icke längre kunna undgå alt förklara sig. Mången torde anse en sadan tanke såsom en chimere; och det kan så synas, då man här sett så ringa agitation lör saken. Men den känner ej svenska folket, hvilken i dess sensårdighet att omfatta denna tråga ser ett bevis på likgiltighet. för dess losning. bet har sordrats, till soljä af den andel, som borgerskapet och allmogen hafva i loastiningen, att dessa stora klasser skulle först otvertyga sig om, icke endast att deras valda representanter ingenting förmå emot Ådeln och Prestestandet, utan atven, alt deras böner och framställningar icke höras eller asses af sjelfva Regeringen. ba en gang afven detta blir blottadt; Jå de inse, att ingevting afven ilrän det hallet är att hoppas, sa tager nog talamodet slut — och vi få se, om wan hådenefler icke omfattar den enkla och naturliga tanken, att folket mäste i denna sin litsslrågå handla med allvar och beslutsamhet. Det är. visserligen sannt, att man ännu ser sig Om med en viss misstro, eller kanske snarare misstrostan, ester Mån, som kunna stå fram sor det mödosamma och matända i början olacksamma verket, att på laglig väg soha sammanhålla det allmänna tänkesittet ven bringa det till högtidliga och bestämda opinionsystrinsär. Man att sådana: skola sramsta, kan ej belVislas; och då de framstå, skola de såheft med lorvaning sinna, alv folket star vida mera färdigt all ansluta sig till deras bemödanden, an de sjulfve kunnat ona. Del finnes känslor Hus nationerna, som blott bebofva en våckelse, sor all på en gång framkalla de beslassammaste handlingar — och vi åra i detta ofseende alldeles icke annorlunda skapade än andra tolk. vi få val set Notioastiden slutas med Tborsdagen. Ea massa af förslag, eller råttare, som man efler gamsa nomenklaturen kunde kalla dem, af abesvkry, har blivit framställd, isynnerpet i Bondeständet. der dels de många nye riksdagsmännen icke trott sig kunna undvika att hvar för sig framkowma med sina orters önskningar och blaga