v REDAKTIONEN. ——— — KORRESPONDENS. Utdrag ur ett bref, dat. Stockholm den 20:de December 184k4. — — — — — — Ni Gotheborgare sordren så mycket! Vi äro ju inga republikaner bLellet! Dev losterlandsbånsla, den sjellupposssing, som invånaren i en republik är mäktig af ant hånna och som ersares I mindre mån inom eljest fria monarkiska stater, mindre nemligen i den mån som ett slörre eller mindre antal invanare balva råttighet av säånka på och tanka för det allmänna — hvar skulle denna hänsla komma ifrån hos oss, så länge sredens lugn vaggar alla i makliga drömmar om dagligt bröd, dagliga njulvingar, daglig flärd? Endast då, när kriget stär hotande öfver ett land, vädjar man till mängden, endast då heter det aco m mmi hi ton esla iche am ihi tes!e men dessemellan anser man smom upprorisk, elter åtminstone säsom srondor (i nu vanligaste mening) hvarje person, som utan särskild påstolning från hulvudet elyr ett af de fyra benen i. statskroppen, ter sig fram för att handla, orda eller visa sig hasva tänkt öfver de ämnen, som allas vär gemensamma frid tillhöra. r Deraf förklaras nu en sådan vana vid att allt skall gå efter soreskrist och målt och vigt och häld och sedvänja, ja elter hvad annat som helst, utom efter det ena och enda rätta, nemligen förnuftet, Vär natiovallörsamling (hade jag så nära sag), d. v. s. vär riksdag, den, säsor v alla andra riksdagar, visar, bvilkens andas barn man blir derigenom, att ett folk, i foljd al sina institutioner, undanhalles från deltagande i detallmännas öde, när likväl, genom ett motsatt förhållande, medborgaren ända från spådasto barndomen borde vänja sig vid al höra allas tankar fösta sig vid nalionalitetsbegreppen, underordna detsamma manga af sina enskilta önskningar och offra det ev del af sin verksamhet. Då blefve egoismen, den osorkastliga naturinstinkten, åtminstone lin en stör del förklarad i det större individussi etsbegreppel, och man sorsolle icke så lätt i den trangbröstighet, som vid våra förbällanden sörjagar all annan allvarlig verksamhet, än: den, som slutar sig i syftningen för bibehållandet af en beqvämligare opposition för det älskade jaget. När an hos oss en al de siora korpser, som tillerkänna sig rättigheten alt föra en talan, icke för, men i stället för nationen, skulle framträda nelsningsvis, sorglomde sig icke den här ofvan omförmälta egoismen, först ståndsegoismen, och sedan också den ånnu lumpnare, eburu naturliga, enskilda egoismen. vi hafva redan kring land och rike hört, huru den bröt ut, buru den begagnade helsniogens ögonblick, för att inkasta betydelse i det eljest obetydliga, underskjuta en bake, vid hvilken man kunde fästa sig, för att bade förklara skadligt bvad regeringsmakten redan gjort, eller visat sig färdig att göra, samt på förhand gilva skäl till den reaktionära rigtning, som, född inom den djupare visheten sedan längre tid tillbaka, först nu kan få bryta fram, urskuldad såsom en foljd af erfarenbetens läror, senom hvila aman blir klokare för bvarje dag. 4 ———— ——