Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1847, sida 1

7 i resormen, stöter paforutsaftade molsatta meningak hos den beslutande Löga personligheten. Ingenting är nödvändigare juom den lagbundna monarhien, än att konungen vit afla tilllallen anser sig såsom den oväldige domaren mellan de stridiga principer, eller systemer, hvilka söka gora sig -gållande i samhållet. Så snart Tan går ur denno rot, är ban ej mer den konstilulionelle korungen. Ilan är da, såsom jag redan i miu förra bref visyt, inne på envåldels stråt, der bvarkev utan eller med arv ce några lagtar räckas Honom af folfet. Man skall wäåbända sinna besynnerligt, att jag säster mig så wycket vid dessa ord, i ett tal, som de flesta torde anse såsom varande blott ett nådevbevis och protektorat uttryck, af del slåg, som kovungar lika osta yitrar till folkklasser eller ensbille, då de stått på punkten att lata sjellva sin vrede gå osfver dem, som tolken eller solkinyndigheterna, under försäkringarne al sin undergifvenhet och sin kärlek, ställ färdiga att uppsäga sYånaden eller tilllvinga sig eftergifter. Men det är just emedan dessa ord utgått frön en konung, som man bör tilltro det bästa uppsit för folkets allmänna väl, en lugn prölning af folkets verkliga behols ochestållning, och som oemotsägligen visat eit stort, ett akiningsvärdt polirisbt mod vid de resormers påborjande, som gällt den stora obeväpnade och utan anförare lemnade massan af folket, — det år, såger jag, just derföre som jag trott, alt dessa slogs hlagande sympathier för den med solkets medel, hierarkiskt organiserade, våpnade delen, måste underkastas den prolning, som allena kan gilva dem sin råmsla balt och betaga dem all skadligket. Om dessa ord skhulle so obetänksamt be domas, som de mojligen obetänkt tillkommit, under ellehten al en svensk generols dallrande stämma och de betänkliga anletena at de för sLina busgudar markegång, boställssäntor och uppsägnings tått bedrofvaue indelta hrigarne, så vore det mera sara värdt, än om man noga betraktar deras möjliga. verkan. I min oskverlygelse inskrånker nemligen denna sig endast derhån, att ånnu mera otvertyga oss alla, ati, om man skall bomma till de så ofta begärda och utlofvade relormer, fordras ovilkorligen en ministerförändring och en konseljpresident. Ulan att en sadon, i grundlagens anda genomförd förändtivg soregår, stå vi for älltid på samma punkt. Ällt hvad samhället borde ega ansedt, akladt, hrafffuflit och tillit fortjenande, skall då i evighet mitva komprometteradt. icke synnerligen lägligt kom, i samma vefva med den nyssnämnda scenen på slottet; underrättelsen ifrån Catheborg om krigsmivisterns martialiska skrifvelse till 1. s. kowsmendanien derstädes, angnende militärens direkta anlitande till Åupplopps stillande. Man forvånades mycket. derofver, emedan ingen bär hört, at inrikes-ministern eler justitie-ministern hasft uppdrag förehålla de civile myndigbeterna någon försumlighet att söka återstålla lugnet vid det stora tullrabulisteriet. Man undrade mycket, bvarifrån sriherre Peyron tagit idåen till militärnaktens sjellmyndiga inblandning i dylika demonstrationer på stadsgatorna, och frågade sig om nåhända i all tysthet ett mera dokvinärt förslag ill upprorslag är under utarbetning, än det, som 840 al Regeringen föreslogs Rikets Ständer, och om ovilkorligen bjod att militären icke finge inripa med vapenmakt förr, än de civile myndigheerna på sitt ansvar det yrkat, samt då efter vissa ormaliteters iakttagande. Man eriorar sig nemsen icke, att i värt land, ibland mycket an at, ånnu brista bestämda soreskrihler, huru id dylika tilllällen sforhällas skall; emedan så om allmän lag vål icke kan anses hvad 4796 rs Kongl. bref till kommendanterne innesattar, ch hvilket är i så; obestämda ordalag, alt eraf icke beller kan. finnas någon anledning r militären att af egen drilt blanda sid i sol els lorebafvänden. förrän den hkaylas al UHA. ————— — 00 ti 1.-,