Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1847, sida 1

viljan, Den aristokratiska eller monarkiska principen kan tänkas såsom aldrig varande iill, Utan att staten derigenom upphör att existera, då deremot staten, såsom sådan, icke kan tänkas, om man från den abstraberar den demokratiska principen; iy det samqväm, som eger rum mellan en despot och bans slafvar, eller en eröfrare och hans besegrade, saknar de kännemårken, som karakterisera en civiliserad stat. Åristokratien och monarkien äro alltså endast att betrakta såsom artificiella personifikationer lör statsmakten, då demokralien deremot är det vaturliga, det substantiella, som aldrig kan rubbas utan uppbäfvande af den politiska jemvigten i staten. bemokratien, som är hyarje statssamlunds nödvändiga grundval, stödjer sig på det absolut rätta, då deremot aristokratien ytterst hvilar på usurpation, eller ock på af demokratien gjorda koncessioner. Men åro regeringarne och deras associationer att betrakta såsom något accessoriskt, i staten tillkonstladt, så inses lätt nödvändighelen af allmänviljans naturliga organ ställer sig gent emot detta genom konst tillkomna, eller att det naturliga och ursprungliga står på sin rätt lika mycket, som det tillkonstlade står på sin. Vore icke så sorhallandet, så kunde de i staten existerande -makterna icke komma i någon tillbörlig vexelverkan med hvarandra; det :ccessoriska och artificiella skulle då osverväldiga det naturliga — korteligen: egoismens och arrogansens herravälde skulle då blisva i stalen infördt. Af detta nödvändiga förbållande mellan det naturliga och konstlade kan lätt inses, hvilka delar af samlundet, som i allmänhet bilda det aristokratiska eller det det oppositionella elementet. Oppositionen och demokratien äkra i allmänbet sina anhängare bland nationernas näringsidkande klasser, d. v. s, bland den större massa, som lelver af silt arbete och sin egendom och sålunda utgör stalssamfundets kärna och naturliga basis i motsats till dem, som antingen lönas af statens allmänna egendom, statskassan, eller af inkomster, hvilka under vissa vilkor blifvit dem tillerkände. Au det olla mellan dessa båda hufvudklasser af hefolkningen skall, till följe af stridiga interessen, oppkomma tvist, ligger i sjelfva sakens natur, åvensom det är en af både historien och vara egna förhållanden bekräftad sanning, alt den förstnämnda klassen, eller samfundets näringsidkande medlemmar, vanligtvis är den, som bildar den demokratiska: oppositionen. Af hvad nu blifvit anfördt, torde lätt inses, all. statslilvet al sig sjelst, i följd af de i delsamma innehoende krafter och stridiga interessen, nödvändigt och ovilkorligen måste dela sig i ofvan omförmälta tvänne bulvudrigtningar och associationer, eller partier. bå nu vidare begge dessa partier, förmedelst de konstitutionella stalsförfattningarne, kommit till full och lesvande verklighet, i det monarkien med vissa inskrånkningar vuxit upp på demokraliens grund. och område, sä ligger det i sjelfva dessa konstiutivnella staters förutbestämmelser och tendenser, att bemälte partier ständigt skola ligga i konflikt med hvarandra till befordrandet af det stora Ilelas väl. Existerande begge i följd af stalsförfart ningen och stödjande sig derpå, uppträda de begge såsom fullt berättigade makter, och derför är enhvar medborgare, som icke helt och bållet vill afbålia sig från all inblandning. i de politiska angelågenheterna, nödsakad att luta åt en af sidorna, antingen åt Folkets eller Regeriangens. Den, som icke vill vidkännas den denokratiska makten, måste vidkännas den ari sokratiska, hvilken, såsom förut blifvit nämndt, lästan ständigt och uteslutande kämpar under legeringens baner, alltid för upprätthallandet ch bevarandet af sina interessen, och ofta äfen för deras utvidgande på vederpartens beostnad, Förklarar man, att man icke håller ed bvarken den ena eller den andra makten, i undertecknar man på samma Bång en slags ellmartifikatian cam för Id. O — är d; pe