.C — Poliliska partier. I. Så vida en Regering sålunda på samma gång, som den efter sormaga söker utvidga sin makt, tillika negativt uppträder mot de ur folkets eget politiska lif uppspirande resormtendenser, blir dess association att anse såsom konservativ eller stationär, under det att oppositionen blir demokratisk och tesormerande. Sålunda får: oppositionspartiet äfven en positiv tendens, derigenom att det bildar det nationella stalslilvets framåtskridande element, som arbetar på undanrödjandet af forntidens föråldrade qvarlesvor och sör realiserondet al de i nutidens sköte alstrade srihetsoch jemalikhets ider. Ålt prahtiskt tilllämpa och genomföra dessa idger, har nästan öfverallt ocn alltid blifvit folkens egen sak, alldenstund regenterne och deras associationer nåstan ständigt varit bemälte idäers algjorda motståndare, oaktadt det egentligen borde vara konungarnes och furstarnes uppgift att ställa sig i spetsen för folkets sramätskridaode till den högsta möjliga civilisation, hvilken endast och allenast kan ernås genom ett konsequent och sornustsenligt genomsorande af srihetsprincipen. Man har dock i våra dagar upplesvat den sällsynta tilldragelse, att en furste ställt sig i spetsen för silt folks sramätskridande på dep regenterne annars så förbatliga relormbanan. Den nu regerande påsfven bar visat verlden verkningarna af denna sällsynta företeelse. Hvad annars kan ernäs endast genom en långvarig, stundom genom sekler sortsati strid, framträder bär såsom 8ehom ett trollslag. Ea ny anda, ett nytt lif senomströmmar alla samfundets delar, förenar, sammanlinkar och forbrödrar hvad som under ärhundraden varit splittradt och åtskiljdt. väl har historien äfven att uppvisa exempel på furstar, som i folkets sribet sökt ett värn mot arislokratien; men detta bar inträffat på tider, när aristokratien uppnått en böjd, som botade att tillintetgora eller åtminstone i hög grad inskränka sjelfva surstarnes makt. Det var alltså bebof och egennytta, icke välvilja och rättskänsla, som bragte dem att taga detta steg. I våra dagar tyckes demokratien hafva så införlifvat sig med lidsandan, alt furstarne och de maktegande instinktmässigt med bäfvan betrakta densamma. Det oppositionella eller demokratiska partiet slår i allmänhet först rötter på sådana samfundets djup, der interessena på en gång äro mest betungade och mest aslägsna från de maktegandes inflytande. Friheten utvecklar sig der i allsköns stillbet, under brist, behof och försakelser af alla slag. Man ignorerar eller hånar densamma under det att den vandrar från man till man såsom ett uttryck af tysta lidanden, från hvilka menniskonaturen sträfvar att frigöra sig. lugen kan utvisa rummet, der dess frö blef ulsådt; icke eller kan någon beteckna spåren af dess utveckling. Den uitbildar sig osörmärkt, till följe af en inre nodvändighetslag, i jemnbredd med sjelfva tiden, tills den på en gång framträder wed en så emotsäglig och slående sanning, som den, hvilken ligger förvarad i elt ordspråk, som bar tvecklat sig ur sjellva menniskonaturen eller olklilvet, utan att någon kan påpeka, huru det ppkommit eller blifvit fortplantadt. Aldrig unna skristställaraes theorier, eller demagoeroes retelsemedel framkalla frihetsidäen; e kunna blott vittna om att tiden bar den sitt sköle, utveckla och understödja ensamma. Demokratien, eller den demokratiska princien, såsom uttryck för friheisiden, existerar Tsprungiigen och absolut i hvarje samfund, om har konstituerat sig utan nägra positiva iskränkningar, Ållmänviljans rätt är det urprlungliga, då det deremot erfordras positiva stämmelser för att tillvägabringa det aristorcatiska eller monarkiska, och dessa bestämelser eller vilkor kunna åter icke tänkas fast.