Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1847, sida 1

broder, att jag aunser den oselbar — tigger det onda icke så mycket bvarhen i lyxens och flärdens olverhandtagande, såsom mänga sromma förmena, ej heller i bränvinssupandet, ehuru äfven det har gjort silt till, icke heller i wanufskturoch sabii iksväsendets beskafsenhet, hvars produkt skulle, elter ätskillige staftsekonomers dedukhtion af ämnet, vara pauperismen; utan fast mera i det årliga användandet af rikets medel på improduhkliva åndamal, förstörandot af de summor, som berosva den formögvare allt öfverskott, och la ga brän den fattigare hans sista skärt. Besinna blott, min vän, alt nästan hvarje skatte-hemman af var losterländsha jord belalar en grundskatt af 2 till 500 rdr b:ko; att alla näringar betungas derefter , och att al dessa stora summor nästån inlet går tillbaka, utan användes på värt lavds oerhördt dyra administration. Tag fram Stjernsvärds tabell, och du skall se en slutsumma (som dock är minimum) al 6,449,424 Rar banho, som användes på vär landtkrigsmakt. Betänk sedan alla andra ufgister, och du skall så se, alt under det vi knappt ba rad alt uppoffra 4000 rår för odlingar, eller andra dylika nyttiga företag, så uppolsra vi 40 millioner sör sullkomligt olruktvara ändamal. Staten behosde dock aldrig uppofsra något sårshildt för de fruktgifvande ändamalen, ty industrien skulle alltid tillegna sig dem åndå; men det måste finnas frihet dertill, och man skulle ej genom dryga beskatiningar qväsva hvarje sorsok att bereda sig inkomster. Vill du bygga upp en qvarn, en såg, eller blött lägga in ett nytt par stenar, ett nytt sågblad, insäta en ny hammare i din smedja, sa måste du ju med en måvgd krångel och bråk söka dig tillaselse, för at sedan, i sall din begäran ej blir aldeles afslagen, detför så vidkannas en ökad shafteborda. Det är ett odrågligt sormyndazreskap, som staten af saderlig omvärdnad åtagit sig I alla grenar, utan att dock på något sätt förstå och inse ditd bästa båttre än du. sjelf; men i allmänhet vida sämre. Allt gär endast ut på att skaffa sig inkomster, och man har varit o imligt skarpsinnig i alt ingenting häri måtte undsalla ens uppmärksambet. Detta måste. vu förändras — det måste bii annorlunda. Man måste lära sig, att en styrelse är till för att. förvalta landets medel, ej för att taga dem i besittning; med ew ord: att rezeriogen är till för Jan dets skull, men icke lvertom. ö Näl delta lärer väl, invånder du, ingen menniska numera väga disputera: be gamla goda tiderna äro vål vw sorsvunna, da en konung bunde säga: aStaten, det är jag: — Du här råänl Itheorien, jag men huru är det i praktiken? Och om du ännu längre lviflar derpå, så hänvisar jag dig till nuvarande svenska justitie-statsministerns blott. sor några dagar sedan skrytligen algisna politiska trosbekännelsel Jag har redan sagt dig med hvilken ytterlig ovilja i alla stånd den Kongl. propositionen om statsverkets tillstånd blilvit emottagen, — en ovilja så slark, alt den liberala pressen, söm länge tegat och sett igenom singren med åtskilliga föregående märkliga senomener, i bopp om att Regeringen ändå alltid Hade något bättre till syste, nu ändteligen nodgats taga bladet från munnen. Den mildaste sorklariog på rimligheten af att Jen sådan proposition kunnat uppkomma, år, att det skett af svaghet. Till Regeringen hafva nemligen en mängd forslager inkommit till forbåttringar i alla grenar, deribland loneanslag för en utvidgad ljeuslepersonal af alla slag; man har tyckt att dessa förslag varit motiverade; man har ej velat ofslå någon: hegåran, oen så har man småningom blitvit tvingad till dessa vidanderliga onslags-propositioner. Det år fullkumligt sannt, att vira lägre embetsmån i de slesta förvaltuingsgrenar äro illa lonte. Hvad äro