G-—uw2.. — KORRESPONDENS. Utdrag ur ett bref, dateradt Stockbolm d. 22:dre Nov. 1847. — — — — — — — Regeringen synes bylla den opinionen, att icke bafva någon opinion — och föregår solket med de hästa exempel, alt icke blanda sig i politiken. Troligen är derför svenska folkets närvarande regering, sedan årbundraden den enda regering, som foga sysselsätter sig med, eller rättare som ej följer någon egentlig politik. Det är ju också dit alla fria -statsförtattnivgar bora syfta: aJt ej blanda sig i folkets angelagenheter, utan lära det alt styra sig sjelll. Den mest politielosa regeting torde dersote vara den mest politiska, åtminstone den oskadligaste. Vi äro vissa. om, all: vår regering är ganska oskadlig. Men att folket. styr sig sjelft, det betyder, att flertalet styr; derlöre bar regeringen älven varit nog frisinnad, oegennyttig och sjellständig att ställa sig på den sidan, der den förmodar flectalet slå. Det är ju ganska rigtigt, ty då kan ju nationen ej klaga öfver, att icke den sat sin vilja fram. Det enda kinkiga i en regerings: belägenhet består i detta sall deruti:att lära känna flertalets m e ning, för att rätta sig derelter. bet är ej fråga om hvad som tänkes, utan buru många och hvilka, som tänka. Vid Cerl Johans dod var sramåtskridandet för starkt prononceradt, för att ej regeringen skulle ställa sig på den sidan. Produkterna af denna ställning blefvo: lika arssrått, nåringssrihet, solkskolor, collsängelser, representations-kommitte, läroverkskommitte, skattejemnkningskommiltå o. s. v. Nationen såg i dessa anstalter en gryning till en bättre tid och blickade med glad sorhoppning upp till kungathronen. Alla dessa fragor lsromkallade, såsom hvarje förändring, — vore det än himmelrikets nedslyttande till jorden — motsatta meningar; hvilka, ehuru de hos folket sunno föga gehör, dock hyllades af en mängd dels beskedliga, kortsynta, dels egennyuiga, partibundna personer. kenske omgålvo manga af dessa närmast regenthusel och väckte genom sitt hetsiga språk oro och tveksamhet hos regerinen. Andteligen formådde detta parti, med mycken svett och möda, skaffa sig i tidalngen Tiden elt ganska skralt, otidigt organ. bet var )lerst svårt alt få en redaktör för denna debouehå af illiberalo, subjectiva ider; mer det lyckades dock, sedan man fålt probibuisterne al borgareständet att släppa till penningar. Orimligheten af denna allians mellan adelsoch borgare-oristokratien insåg man ej, men: man torde vål snart få lära sig alt inse densamma. Näval! Regeringen, hvilken, såsom regeringar i allmänhet, har grusligt svårt att lära känna hvad folket, menskligheten behosver, åstundar och sordrar, trodde nu, att det konservativa partiet var öfvervägande, och började, naturligtvis blott af begär att låta folket (?) styra sig sjelf — att underhandla med, att läta leda sig af detta parti, lläruti ligger, efter min förmodan, grunden till den konsiderations-politik, som inträdt, och bvars välgörande: frukter denna riksdag ock säkerligen skall visa. Åti fullkomligt och öppet bryta med den liberala allmänbeten vore någon — politik, men då regeringen ej äger någon sadan, drojer den vål ännu en god stund dermed och ställer sig emellan partieros, för att stå väl hos dem båda. Når derför: et förslag till förbältriag kommer å bane, hvilket utgår från en genomförd, konseqvent princip, lar man bort och lägger till för att modifiera, och uppnår sålunda en lycklig konseqvens i att vara inkonseqvent. Så t. ex. berättas regeringen i fråga om skattejemkniogen; hvars förslag går ut på att till ett högst ringa antal persedlar, 2 å 5, reducera de 2å 5-bundra, i hvilka räntorna hittills utgått, och derpå bestämma priser, hvarester skatterna och lonerva alltid i penniagar skola ulgå, ha fallit på den snillrika lanken, att härifrån undamaga militärstatens lonereglering, hvarigenom haturligtvis förslaget bör bli om intet. samma öde torde vänta ecklesiastik-ministerns förslag