icke hafva någon framtik Ilvilhet oändligt djup al bopplösbet, ja al förtviflan ligger ej i de få orden: icke hafva någon framtid. Sjeltva gråbärswannen, som befinner sig blott nägra få steg från grafven; sjuklingen, hvilken så att såga, redan med ena foten nedsiigit i densamma, ja till och med den skeppsbrutne, som midt i balvets hvirslande brånningar räddat sig på en klippa, — alla dessa kunna i moraliski eller religiöst hänseende halva au boppas en framtid; men icke så den ungdom, som uppväxer midt ibland laster och brott, icke så de barn, som med modersn jolken, med sjelfva den luft de inandas, insupa demoralisationens pestsmitta. abet är, 4 yttrar sig en al vära suillrike författare, årent af omojligt att fatta kärlek till Gud, om man icke är i stånd aut inse tillvaron al bans allvisa försyn, och detta kan man. ofullkomligt i samma mån, som man är ur stånd alt inse sammanhanget mellan orsaker och verkningar, eller betrakta en hel serie af i hrarandra ingripande handlingar. Framlidslösheten alstrar jost denna oförmåga, och derföre sakna Just våra proletärer och fattigdomens barn, känslan för religion, samvete och sramtidstanka. Deras lif sorslyter nemligen droppa för droppa, utan att de någonsin förmå betrakta det som ett helt, hvars lycka eller olycka ursprungligen beror på något, som de sjelfva ega att bestämma. a Ingenting bar på den sednare tiden, så mycket som pauperismen och de så kallade lägre klassernas deraf foljande demoralisation, tagit vära tänkares och astatsmåns skarpsinnighe i anspråk, utan alt det dock ännu lyckats någon att nöjakrigt losa det invecklade problemet. Under det att man på nägra ställen försökt all i stort bekämpa och tillbakadrilva den allt djerfvare fremtrångande fienden, hafva på andra bildat sig smärre frivilliga skaror, som pröfval sina krafter i kamp med den fruktade och farlige motståndaren. bet stora kriget har förts af staternas lagstiltande mokter, med satligväårdssörordningar, broutmålslagar och nya såugelsesystemer, samt, på den sednare tiden, här och der, älven med utvidgade näringsrättigketer; det lilla äter bar förts af frivilliga foreningar under en mängd vexlande lormer, al hvilka sparbankerna och råldningsinstisuterna för vilsesörda och moraliskt vanvärdade barn inlaga ett af de utmärktaste rummen. Ett väl organiseradt råddnivgsinstitut är, i sitt slag, en moralisk mönsterskola. Hvad en mindre !örening af individer der i smått kan uträtta, det bör oek den stora förening af individer, hvitken vi kalla stat, kunna: utföra i stort, naturligtvis med de förändringar, som omständigheterna göra nödvändiga. Åsven i detta fall äro alltså råddningsanstalterna al både praktisk och moralisk nytta. Jag har redan yttrat, att jag icke misströstar om, att den råddningsanslalt, som J, mine hecrar, grundlagg skall, erhålla en framtid. Jag har så mycket mera skål alt hysa denna sörhoppning, som detta samhälle, så längt man kan minnas tillbaka, alltid utmärkt sig lör välgörenhet och menniskokärlek. Att det icke eller uti ifrågavarande alseende ämnar att stå tillbaka, det bar det redan ådagalagt, och jag hembär derföre, i mensklighetens Damn, alla de medlemmar af detsamma, hvilka i någon mån RA SNR — H..NAmAWi. nR,hiRhEE I