Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1847, sida 1

Förslag till em reform i lefnadssättet. KI A. Lindeberg.) hildandet af ett sallskap, vanner af säderneslandet, emedan de äro sina egna verkliga vänner, och som skulle omsatta, om Möjligt vore, alla inom samhället. Dess medlemmar skulle lörbinda sig, icke till några ordensreglor, icke till några försakelser, icke till några penningebidrag eller ärsafgifter, utan till ungefär följadde lefbadsförhalanden: All icke köpa något, af hvad slag det vara må, de oumbårligaste lesnadsförnödenheterna undantsagna, som man icke kunde besala med egna, icke lanta penningar; i i att om begäret efter en klädespersedel, en bjudning, ett noje vore aldrig så brinnande, motstå det, intilldess man hbuanit förtjena eller på losligt sätt och utan lan få tillgångar derIill; all ej hyra sig flera rum, än man verkligen behölver och har råd att betala: all ej köpa sig något bordsillver mer ån för eget, dogligt behos, om icke ens tillgangar HO så stora, all räånton på det dodt liggande kapitalet, som wan noga bör uttäkna, verkligen ingenting betyder, utan att, om man nödvändigt måste gora ett kalas eller se sina vänner hos sig, göra det på ett ollentligt ställe, hvilket verkligen är det minst dyra oeh besvärliga; att icke blygas för att flerå gånger å rad synas i sällskap med samma toilett, så länge den är brukbar, och att vid valet deraf rällfråga, icke allenast modet, utan åfven den verkliga smaken — hvilken ganska ofta är något helt annat än modet — och framför allt sina tillgångar; att icke taga notis om, hu:u den rike oc förnäme grannen eller förmannen har det i möbler, våningens arrangement, hlåder, råtler, viner, tiden for gåsternas sammanträde och skiljsmessa, om ej sor att deraf hemta hvod som kan vara smakfullt, förnuftiat och åndamålsenligt, icke for att härma det vid egna tillställningar, om man ej har råd dertill; alt atminstone till hvarje nyår göra upp sin budget, se osver sitt debet och kredit, och, i fall det ej vill gå ihop, obarmbertigt stryka ut hvarje utgilt, som icke nödvändigt skulle medföra svält eller nakenhet, och, ifall äfven detta bedrosliga resultat skulle intralla, arbeta sa mycket flitigare lör dess aflägsnande: all laga noga vard om sitt tjenstefolk, att betrakta dem såsom på sitt säll medtemmar af familjen; att for det första ej antaga flere, än man, verkligen behofver, men sedan man logit deia i sitt hus, ätven varda sig om dem, deras moral lika så väl som deras ekonomi; all ej oftare, än det beböls, hälla demaflågsnade ifrån sie, avt lata dem vistas i samiljektetsen så ofta ske kan, icke for att lära och härma deras seder, utan för att läta dem fi ett begrepp om den bättre tonen, den renare, ädlare karakteren i husbondfolkets egna; att ej tro sig förnedrad genom deltagandet i husliga göromål, etler till och med ån sjelf hembåra någon uppkopt sornodenhet, så vida bördan ej ölverstiger ens krafter; alt aldrig gilvå nagon tiggare en kontant gålva och att, så vidt möjligt är, icke eis skinka den behöfvande något, utan lata honom förtjena det genom ett, om än aldrig så skenbärt, arhete, samt inskränga anfrorna åt den verkliga nöden, d. v. s. sjukdomen och den krastlosa aldetdomen. — — — Maa torde sinna, det afsigten icke är att införa någon klosterlig försakelse, någon kommunistisk egendomsfördelning, någon republikansk jemlikhet: att soreskrifva någon, huru han bör inskrånka sin smak och sina tycken, att icke ålägga någon andra uppoffringar, än dem, som heder, förnuft och samvete föreskrilva. — — — Jlao inskränker SGlOdOC f .. oss