makternas ovilkorliga rätt, att för statens sjensteuppdrag stadga hvilka vilkor, som Konung och Ständer gemensamt finna lämpliga, var säledes i hög grad obehörigt. Det var, att på visst sätt erkänna, att armens befäl skulle vara en stat i staten, och alt krigshären, som, då det gäller att försvara eller beskydda allmän frihet och enskild rätt, för sin likgiltighet eller sin siendiliga handling åberopar sin blinda lydnads-pligt mot Konungen eller den bestående makten, sjelf skulle vara berättigad all bestämma, hvad den konstitutionelle Konungen bör göra eller icke. Ja, man kan äfven säga, att i afseende på Rikets Ständers beslutande rätt är det en verklig förnärmelse, att en sådan af Konung och Ständer så ofta behandlad och å begge sidor erkänd fråga nu skall ytterst bero på de af samhället lönade personerna, statens tjenare. Men äfven detta bevisar nödvändigheten, att bär i landet, ju förr dess heldre, bryta den osormliga institutionen, vårt militära indelningsverk, sådant det nu är; ty det skall eljest, under det att det öfriga samhbället utbildar sig i en kraftfullare, friare, upplystare, och mera ekonomisk anda, qvarstå i sin janitschar-lika natur, som på måaga sätt försvagar vår nationalkraft samt hvarken väl öfverensstämmer med den samhällsfrihet , som i de europeiske staterna nu gör sig gällande, eller med det behof af intellektuel utveckling, som krigsväsendet alltmer fordrar, och som dessutom kostar staten mycket mera, än hvad en nationalbeväpning med en lämplig, på annat sätt organiserad stam, shulle ersorda. Det är snart nödvändigt att så dessa sörhållanden undersökta och utredda; och om icke Regeringen vill göra det, mäste representationen vara betänkt derpå — eljest skall man i behofvets stund rona alla olägenheterna af en institution, som är gjord för helt andra, yttre, förbällanden än våra nuvarande, men nu är och blifver en kräfta på våra inre. Riksdagsmännen äro nu till en stor del ankomna ; klubbarna öppnas, och politiken börjar att oslösa de vanliga konversations-ämnena. Man bör många, som minnas de goda löftena 1844—43 och derefter gjort upp Regeringens Debet, undra, huru dess Credit nu skall komma att se ut, i throntalet och i berättelsen om hvad sig i Rikets styrelse tilldragit. Räkningen är ock nödvändig att uppgöra; och den skall vål snart blifva reviderad. Imellertid omtalas en rätt egen åtgärd, om den vidtages på regetingens anmodan, och eljest temligen bakvänd, nemligen: att Rikets Ständers justitie ombudsman skulle ämna att med sin berättelse till Rikets Ständer bifoga representations komittens förslag. Som han ej deltog i komittåen , säsom justitie-ombudsman, utan såsom enskild man, (en ibland orepresenterade ofrälse ståndspersoner) så är det något för osormligt, alt han skulle på det sättet promulgera det öfverlopps-arbetet. Sker det åter, för att befria Regeringen ifrån omsorgen, att, med eller utan silt yttrande, kommunicera det med Riksens Ständer, så synes ett sådant Regeringens ombudsmannaskap vara något mycket ur Rikets Ständers ombudsmans väg. Jag vill derfore ej tro ryktet. Här bar rådt en viss förlägenhet, vållad af biskop Heurlins fördröjda hitkomst. Han skall nemligen halla riksdagspredikan. Nu brukas, att i ceremonielet utsätta texten för predikan, som af predikanten våljes; men biskop Heurlin, som kanske ville här se sig före, innan han valde alt bestämma, om han skulle välja densamma för en tillämpning på blotta åätrono eller agerningarner, har ej såndt hit underrättelse och ej ätminstone ännu i går hitkommit. Man har sälunda måst vänta med ceremonieleis tryckning. Kanske får man besluta sig, all ej intaga texten; men då sorskräckas de konservalive — och jag tillstär, att det älven kunde vara vädligt nog att lemna riksdagspredikanten, så fritt val al ämne; nu är uppsisten ett band, ehuru man visserligen vet, alt en text föga binder den, som vill inblanda sig i allt. Nu hafva vi här karantäner sor koleran, och husvudstaden organiserar sundhets nämnder, sjukhus, m. m. Man bör hoppas att den