äA ( sfsrz)z— —— —e2—ce— En dag, då hon, mer en vanligt vemodis, ötverlemnade sig åt det förflutnas Jjufva minnen och med saknadens tårar fuktade en härlock, som hon med egen hand plundrat från den älskades vackra hufvud; öppnades dörren och amiralen Måns Svenssons Somes ståtliga gestalt visade sig på tröskeln. — Aldrig hade slumpen kunnat föra honom till den älskade i ett lämpligare ögonblick. Med egna ögon kunde han nu öfvertyga sig, att den stackars lotSen ej var glömd. På samma dag, för semton år sedan, hade han för sista gången selt sin Anna, och hans Slädjestråålande ögon blickade nu med välbehag på den trogna fiickans rörande bevis af Ullgisyenhet. ben intagande gråterskan hade ej märkt amiralens ankomst, men när hon nu slog upp sitt öga och mötte amiralens kärieksdrucknå blick — då uppgaf hon ett rop af öfverraskning — — men orden dogo på hennes läppar. Amiralen lindade sin arm kring det smärta lifvet, och Annas lockiga hufvud, hvilade mot hans skuldra, medan en ström af tårar — återseendets saliga tårar — lättade hennes våidsamt klappade hjerta. Några dagar sednare firade amiralen Måns Svensson Some, med utmärkt prakt sitt bröllopp, med Arvid Vestgöthes dolter Anna, som, ehuru maka åt en amiral, alltid i silt hjerta med välbehag förvarade minnet af den hurtiga Lotsen. (C. P.)