Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1847, sida 3

——!—ö —ämä1dä C —1ä..r— W— — tan framför sig, tills han förlorat alla sina master och hade blott fjorton man qvar af sin besättning. Denna drabbning var ett af de ärofullaste sjöslag historien vet att omtala. Midt bland döda och sårade knäböjde amiralen med blottadt hufvud och tackade Gud för segren. Den tappre amiralens namn var — Måns svensson Some och läsaren återfinner i honom den sordne ohurtige lolsen. Det skepp, till hvars hjelp lotsen skyndat, hade verkligen sorolyckats, men besällningen blef räddad af ett svenskt. Örlogsskepp. Måns Svensson tog tjenst vid marinen. Hans snille och hans mod hade beredt honom en hastig framgång. Gustaf, som värderade mannens duglighet, och ej glömt den sordne lotsens tjenst, hade utnämnt honom: till den värdighet han nu innehade och upphöjt honom i adeligt stånd med slägtnamnet Some, V. Emellertid hade Arvid Vestgöthe, som utmärkt sig för tapperhet vid konung Gustafs belägring af Calmar, som försvarades af den förrädiske Berendt von Mehlens folk, under Henrik Jutes befäl, blifvit at konungen utnämnd till ståthållare i Calmar. Den vackra Anna, som ständigt blifvit sin Måns trogen, ehuru hon ej saknat enträgna friare, var nu, från elt intagande barn, förvandlad till en mognad qvinna. Men blommorna på kinden hade bleknat, och ur den svärmiskt ljufva blicken lyste ett stilla trånande vemod. Ehuru femton år förslulit, sedan den unge lotsen tryckte sista kyssen på hennes läppar och emotsog hennes löfte om evig trohet, hade ännu ingen dag flyktat, utan att Anna egnat en tanke al den försvunne älsklingens minne.