Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1847, sida 2

lunm — derpå kapitulerade. — Måns Svenssons öppna karakter och raska uppförande hade behagat Gustat, men då han sjelf var en flykting kunde han ej gifva honom något annat prof af sin ynnest, än att han hos herr Arvid rekommenderade honom såsom en rask och tilltagsen yngling. Men detta blef en oskyldig orsak till de älskandes olycka. berigenom att herr Arvid, vid flera tillfällen, begagnade sig af den unga lotsens goda egenskaper, fick denne tillfälle att, oftare än förut, raka sin älskade Anna, och deras rena skuldfria kärlek hade med hvarje dag vunnit allt mera näring. Snart blefvo de älskande djerfvare, så all deras ömsesidiga böjelse upphörde alt vara en hemlighet. Hvad tre veta, det vet hela verlden! Och derföre dröjde det ej länge förr än :hemligheten hunnit till Annas fader. Hvad de unga tu mest fruktat, inträffade nu. Arvids vrede var oblidkelig och Annas förseelse kunde endast försonas med skiljsmessa. Måns Svensson förvisades från den uppbragte fadrens hus, men då han, med förkrossadt hjerta, lemnade den så innerligt, så rent älskade flickan, utan hopp om återseende, medförde han dock, till tröst i försakelsen, sin Annas heliga försäkran: att aldrig tillhöra någon annan än hennes evigt älskade Måns. HI. Omkring tvenne år voro förflutna. Den unga lotsen hade esterträdt sin far uti den mödosamma befattningen, som började blifva allt för ansträngande för den gamle mannens aftagande krafter. — En afton satt Måns Svensson helt tankfull uli sin tarfliga bostad, som var belägen på Ölands södra udde, ej långt ifrån Degerhamn. Stormen tjöt med vildt raseri kring stugans knutar, och de skumbetäckta vågorna vräkte sig med ökad våldsamhet emot den steniga stranden. — Men elementernas raseri tycktes föga bekymra den unge mannen, på hvars ansigte ett djupt vemod lägrat sig. Det mör