vände lilkl Löäbeck, hvaremot den unge flyktingen företog in vådliga färd till den närät belägrade staden. Väderleken var gynnande; ty himlen var hölj ! af kolsvarta moln, som gjorde morkret alldeles ogenomträngligt. Likväl styrde vär lots sin båt mellan de uti sundet liggande danska skeppen, med en säkerhet, som väckte hans söljeslagares förvåning. Måns Svensson ämnade taga samma kosa, som han tagit de föreg gående nätterne och ansåg toretaget redan lyckadt, Jå han oförmodadt befann sig helt nära ett al Norrbys skepp. 11 snabba, men kraftiga årtag klyfver han de orolig vågorna och snuddar tält förbi det fiendtliga fartygel, men upptäcker i samma ögonblick, till sin stora förskräckelse, alt en linea af fem eller sex fiendtliga örlogsskepp helt och hället tillspärrat vägen. — Vår unge lots var dock ej den man som fällde modet. Några sekunder hvilade han på årorna och eftersinnade hvad som var att göra, hvarefter han beslutsamt styrde en annan kurs och åter aslågsnade sig från den danska eskadern. (lbe krabaserne hafva tillstängt vägen för osso, yttrade han kort derpå. Den här eskadern låg längre ut i sundet, när jag i atse lemnade staden. Nu finnas det blott en utväg öfrig: alt landstiga på Stensö och derifrån begifva sig landvägen till staden. Gustaf Erikson var försänkt uti djupa tankar. Förmodligen intogs hela hans själ af dystra betraktelser öfver säderneslandets belryck, ty han hade knappt märkt den lifsfara, hvaraf han hotades, modan båten lätt gungade förbi de slendtliga kanonernas mynningar. Han lät derföre den raske lotsen sorisätla färden, utan all yttra elt ord. — Snart stod vårt gamla Sveriges räddare på Stensö strand, hvarifrån han skyndsamt begaf sig till staden, åtföljd af den redlige lotsen. Då Gustaf Eriksson fann, alt han ej här kunde uträtta något till sitt fäderneslands räddning, lemi nade han genast det belägrade Calmar, som kort