sin raskhet och mod, allmänt kallades aden hurtige Månsyv, snart skulle ölfvervinna de hinder som nu tvingade dem att göra en hemlighet at den kärlek de högtidligt svurit hvarandra. cAnna min älskade! yttrade den unga mannan med något dämpad röst, al dag är det icke blott kärleken som kommit mig att trotsa den belägrande flottans vaksamhet, då jag, såsom vanligt, i min lilla eka smygit mig hit till staden; jag har en ganska maktpåliggande underrättelse alt meddela din far, med hvilken jag genast måste taia. ÅAck min gud hvarom handlar väl denna vigtiga underrättelse? Hotar oss någon ny olycka? — Dock nej! — denna tråga är öfverflödig, derom förvissar mig den belåtenhet som strålar ur ditt glädjebådande ansigte. Då har gissat rätt. Den nyhet jag har att meddela är gjädjande. Då jag och min far i natt ålervände från vårt besök här i staden, stötte vi i sundet på en förbyggd Varneminderbåt. En af iåätfolket frågade oss då huru långt det var till Calmar. Jag besvarade hans fråga, men tillade, att ingen kunde komma in till staden, emedan sundet var tillsperradt af den belägrande flottan, endast folk af värt yrke, tillade jag kunna våga en så åfventyrlig färd. Då frågade en annan, uti matroskläder klädd man, som tycktes vara helt ung: om jag ej skulle tilltro mig att äfven föra honom till staden, emedan han hade vigtiga underrättelser alt meddela herr Arvid. — Sådant var eti stycke äfventyr i min smak. Jag losvade derföre att i natt fora främlingen hit. Men nu till hufvudsaken : kan du gissa hvem frrämlingen är? — Jo — ingen annan än — Gustaf Eriksson Vase Hvad! Gustaf Eriksson, som kung Christian så förrädiskt bortförde till Dannmark såsom giss(Fanta I