Article Image
— log han ensam riket i besitining och regerade det med kraftig band. — Hans rike var nu rätt betydligt i vidd; men hans lydsolk, och andra främmande folkslag, manade honom ständigt till strid; så bekrigade han Aqvitanierne, Longobarderne, Sachsarne, hvilka sednare han förde krig med från år 772 till 804, då ban först kunde öfvervinna dem och andra folkslag. Wittekind och Alboin, af bonom besegrade, antogo Christna läran år 785. — Carl öfvervann Longobarderne och lät år 774 kröna sig till konung af Italien med den bekanta jernkronan. Derefter gjorde han ett fälttåg till Spanien, tilldelade sin yngste son, Ludvig, Aqvitanien och åt en äldre, Pipin, ölverlemnade han regeringen öfver Lombardiet. Ett nytt fälttåg till Sachsen och ständiga bärtåg mot inre och yttre siender utmärka denne företagsamme, rastlöst kämpande monark, som räknade 22:dra året al sin regering (790) såsom det enda, på hvilket han icke var under vapen. Det stora anseende, han sig förvärfvat och den makt, ban egde, gaf honom anledning alt är 800 af påfven Leo HI låta i Rom kröna sig till Vesterländsk kejsare. Detta skedde på juldagen i närvaro af en otalig folkmängd; och Carl utropades till Cesar och Augustus. Under ett lesnadslopp, så rikt på bragder och krigiska oroligbeter, hvem skulle kunna ana, att den store mannen haft tillräckligt rådrum för tankar på fredliga yrken? — Historien upplyser oss likväl i detta hänseende på följande sätt: Carl var en vän af intellektuel bildning. Han förljenade fullkomligt namnet vetenskapernas återställare och sina folks lärare. Genom sitt liberala tänkesätt drog ban Europas utmärktaste lärde till sitt bof, bland andra Alquin från England, som ban valde till sin egen lärare, vidare Peter af Pisa, som antog titel af Carls grammatiker, och och Paul Warnefried, mera känd under namnet Paul Diaconus, som gat kejsaren undervisning i grekiska och latinska litteraturen. — På Alquins råd, inrättade Carl uti sitt palats i Aachen en akademi och deltog sjell i sammankomsterne jemte alla lärde och snillen vid sitt hof, Leidrades, Theodulph, erke-biskoparne af Trier och Mainz samt abboten al Corvay. Från Italien inkallade han lärare i språk och mathematik, och anställde dem i sill rikes förnämsta städer. Vid domstisten och i klostren inrättade han skolor för theologi och humanistiska vetenskaper. Sjell bemödade han sig ständigt, att genom umgänge med lärde utbilda sina snillegåfvor och öka sitt vetande. Hans enda och käraste tidsfördril på lediga stunder förblef, ända till bans däd, detta umgänge. Han var i besittning af en imponerande naturlig talgåfva, och uti bans yttre bålluing läg ett uttryck, som ingaf vördnad, förenad med mildhet och välvilja. Jag måste stauna vid denna ofullkomliga skildring af den store, snillrike mannens bedriftrika lefnad, lika rik på eröfringar i krigets buller, som i kunskapernas och bildningens fredliga hem. Albrecht Dirers mästerhand har framställt Carl den stores bild; och jag gör mig ett nöje

12 november 1847, sida 2

Thumbnail