Tschawils, adjutanten Gardanons, artilleriöfversten Santerinows, surstarne Wennskoys och Seriatens röster; man tycktes häftigt brottas med kejsaren. Det lyckades Paul alt resa sig, men snart kastades han med våld åter till golfvet, och i sill fall stotte han emot ett marmorbord, hvarvid han erhöll ett stort sår på kinden och ett dito i sidan. General Benningsen allena tog ingen del i denna strid, utan åtnöjde sig med att beständigt tillropa kejsaren, som icke mera kunde höra honom, al! icke försvara sig. Han hemtade sedan ett ljus, och när han äter inträdde med detsamma, var det första toremål, som mötte hans blickar, czarens liflösa kropp, liggande utsträckt på golfvet. Man hade strypt honom med en ofticers skärp. Eort tillförene, innan han drog sin sista suck, hade han på franska tillropat sina bödlar: For himlens skull, mina herrar! sk onen mig. Lemnen mig åtminstone tid att bedjal Det var hans sista ord. Sedan Benningsen fullkomligt öfvertygat sig, all Paul var verkligen död, lät han lägga honom på hans säng, och betäckte hans ansigte. I samma ögonblick inträdde en gardeskapten med 30 soldater, Han erhöll i den nye herrskarens namn befallning alt besätta alla tillgångar till den döde kejsarens rum och förvägra hvem helst det vara månde, tillträde. Efter dessa mesyrer begaf sig Benningsen en trappa ned, för alt underrälta storfurstarne om hvad som tilldragit sig ölver deras hufvuden. Alexander öfverlåömnade sig åt den lisligaste smärta, då i detsamma Pahlen (som tagit på sin del att vaka öfver det hela), sedan han nu erfarit, alt allt var slutadt, infann sig för all hembära den nye czaren sin hyllning. Knappt varseblef honom Alexander, förrän han nästan utom sig utropade: O Pahlen! hvilken natt! Skall man icke säga, att jag var min fars mördare? Och ni hade dock lofvat mig att vaka öfver hans lif! Nej, ingen är mera att beklaga än jast Pahlen , mera betänkt uppå att belrygga thronen åt den lefvande, än begråta den då