Hvad kan och bör yrkas viaj läfvande riksdagen. XVI. Fatligvärds-förordning gens ösverseende och afljelpandel af dess många brister. I en föregående artikel (VII) hafva vi antydt den tanka, att vi nödvändigt en gång måste komma till ett förnultigare och menskligare ordnande af menigheternas angelägenheter, än det närvarande, så att, utan all obehörig ooh skadlig inskränkning i den individuella ; friheten, i forsta rummet familjebanden och derjemte samhällsbanden nårmare tillknytas, samt derigenom de enskildes förhållanden till samhållet blitva lika öppna, innerliga och betryggande, som sambållets förhällande till sina medlemmar blifver offentligt, rättvist och välgorande. Vi uttryckte då äfven den tanka, att man bör soka komma derhän, genom ett förnufiigt beskattningsväsende, all den enskilte, utan betänklighet för isin egen vålsard, ma kunna anfortro ät samhället sin lyckligare ställning , samt genom ett vålordnadt, mennishoålskande kommunalväsende, ati den enshilte utan blygsel och hopplöshet må kunna anfortro at samhället sina behos, sina bekymmer. Vi sörutsågo, huru mången, som. blott tror på förträtfligheten al nuvarande samhällsformer, skall i sitt egoistiska sinne le ät dessa satser, såsom drömbilder, oeh bestrida, att någonsiu de enskilte kunna komma i en sädan öppen, förtrolig ställving till sambållet, eller samhället (hvarmed våra förnöjda egolsler egentligen förstå makten, sådan den utbildat sig i de monarkiska-aristokratiska staterna) sorbindes till en sådan verksambet för de enskilte. Likväl är beholvet af en genomgripande förändring i vårt sambåällsskick alltför tydligt, för att kunna bortvrängas, blott man allvarligt vill betänka, hvad som wäste vara samhällets mål. Liksom detta mål icke kan vara blott bevarandet af en nalional-enhet, utan mäste vara hela slägtets gemensamma väl, så måste ock den genom erofring, våld och list tillkomna och sammanhallna, så kallade staten, med sina ytterst för envåldsmaktens interessen organiserade centralförvaltningsoch beskattningssått och äs. k. ordningsanstalter, en gåag vika lör de institutioner, som den sig alltmer utbildande solkmakten finner för sig benosliga. Det är ock tydligt, att nödvändigheten af en sädan omfattande förändring icke kan i nägon gren af samhällsbestyren tramträda under en så bindande form, som just i frågan om fattigvården, emedan det otvilvelaktigt just är envaldswalten, och alla de i rak strid mot kristendomen, menniskokärleken och. rättsbegreppen grundade utgreningarne af tvängsmakt, med hvilka hon omgärdat sig och alla de med henne sorbundna klassinteressen, som hufvudsakligen vållat massans af folket nedtryckta ställning, samt den deraf sig bärledande yiterliga fattigdom, hvilken måste drabba alla de klasser, bvilka, utan annan garanti för sin bergning, under sjukdom, älderdom och saknadt arbete, än de maglegandes godtycke, genom direkta och indirekta tvängsåtgärder måste offra sin kraftfulla ålder till statens och de serskildt g ynnade klassernas tjenst. Också är det säkert, art så länge wan icke vill gå till grunden — så länge man genom ett falskt och orätkist beskatiningssystem låter bördan af en öfverdriven monarkisk statslyx falla på den arbetande nassan, under det att de genom arf, soretrådesr. liisheler, häringsmonopoler, indrägliga tjenste, o. s. v. rike och förmögne kunna undandaga sig all proportionerlig tunga; så länge mar envisas, att ej erkänna nägon pligt till erksam bjelp åt armodet, okunnigheten eller olyckan, sörrån de iklädt sig liggartrasorna så länge skall man förgäfves söka lyckas att uttänka och paragrafera fattigvårdsforordningg. Blisver dremot en gång allmänna tänkesättet enigt om bholvet af en verklig folksturelse. alltff ———— i m—Lpn— !R —L0. ———Lp ——r— ———— — ——————— AL ro