började skyndsaml sramskrida i riktning från båten utåt Melko yttre udde. Båten hade kommit i stark gungning, och bestörta öfver den oväntade synen, hvilade roddarne på årorna, under det alt den osormliga simmande massan alltmera aflägsnade sig. Med ögat följde man nu vidundrets rörelser ungefär 40 minuter, hvarefter man såg det stadna, besinna sig ett ögonblick och med någon svårighet vända samt hastigt äter framskrida i riktning åt båten. Ny bestörtning uppstod då i denna, särdeles vid fiskarens naiva uttryck, når odjuret stod stilla, att det vore hela Ryssbolmen., Man grep till årorna ocb rodde af alla krafter mot närmaste land, som var Adholmen, hvarifrån man dock var en half sjömil aslägsen-. — Slutligen var det föga mer än omkring 4 famnar flägset, — samma distans, som man förut iäkttagit. Den yttersta fruktan grep då gossen, som nedk stade sig på båtbotten och drog en kappa öfver bufvudet, medan gumman likså högeligen beskärmado sig. Man varseblef nu ock ett godt stycke från den långa mörka massan en annan ljusare böja sig öfver vattenytan. Detta kunde ej vara annat än det ofantliga djurets stjert. Båzen syntes förlorad. Men på den uppgisna distansen stadnade hafsmonstret, och båten fick försprång. En stund derefter nalkades det äter, men kom ej nu heller närmare. betta fortsattes flera gånger. Slutligen hann båten upp på en klippa under Adholmen; det förföljande odjuret fanu sig komma uti för grundt vatten och stadnade änyo. Det svall, som härvid förorsakades i vattnet, liknade det af ett stort ångsartyg, och, ehuru skymningen redan inbrutit, såg man en mäktig vattenmassa sorsa framför dess gap. Samtlige båätsärdarne kommo lyckligen i land till klippan och tillbragte der natten. Följande morgon fortsattes färden till staden, utan att något ovanligt syntes på fjärdarna. Ovilkorligen hade man vid anblicken af detta djur erinrat sig de många sägperna om den stora sjöormen, så olta sedd vid Norriges kuster. Men utom det att djurets rörelse här syates jemat sramskridande, utan spår af denna bugtande ocb vågsormiga slingring, som i alla berättelser om hassormen omtalas, synes stjertens horizontala låge, när den varseblels, djurets troghet i våndningen samt ännu mer den bemärkta vattensprutningen häntyda på en hvalfisk — måhända en af do större bland dessa bafvets jättar. Om tillförene någon individ af denna djurart visat sig i Östersjön och Finska viken, är oss obekant, och sanningen att säga, bar man svårt att förstå, huru en hval lyckats praktisera sig helskinnad in genom de tränga, grunda och tält besarna passen vid Öresund och Bälterna. Skulle sikvål tillvaron af en så sällspord gäst hår bekräfta sig — och förr eller sednare måste den göra det, om den äger grund, ty ut bittar väl djuret knappast samma väg — så återstär blott att antaga, det hvalen under ilrigt sörsoljande af någon sillstim inkommit genom sunden. Man singe då ålven antaga, att strommingsstim lockat djuret upp mot kusterna och alt möjligen den i sumpen förvarade fisken lockati det, att förfölja båten.. :3333hz.3gg UUU—U—U—ä——