XII. På Svarta hafvets kuster, uti Bessarabien, bestå boningarne till största delen, enligt den orientaliska plägseden, af ett slags med höga väggar omgifna genotter, i hvilkas midt det egentliga boningshuset ligger. Under pesttiden innesluta sig innebyggarne inom dessa sina förskansningar och blifva fria. Under koleratiden inneslöto de sig derstådes på samma sätt och underhöllo dessutom tvenne stora eldar vid ingångarne; men icke destomindre blefvo många personer angripna af farsoten och dogo. XIII. Doktor C. W. MHufeland bar i Journal d. prakt. Heilkunde för April månad 1834, i afseende på kolerans kontagiositet kommit till följande slutsatser, nemligen: 4) att man såsom farsoteus ursprungliga källa måste antaga ett eget luftkontagium eller miasma, hvarigenom den både alstras och utbredes. Bevisen härföre äro: a) Det plötsliga insjuknandet af många menniskor på en gång och på flera orter, dit miasman spridt sig, hvilket icke läter sig förklara genom smitta från person till person; b) epidemiens lättare fortplantande uti dei klimatiskt bänseende för densamma mera disponerade trakter; c) kolerans utbrott på sådana orter, der icke det ringaste spår till dess öfverförande genom kommunihation man och man emellan kunnat upptäckas. koleran år alltså en atmosseriskt-epidemisk, icke (såsom pesten) en personligt kontagiös sjukdom. Den hör följaktligen till de sjukdomar, i hyilka epidemien framalstrar den personliga smittan, men pesten till dem, i hvilka smittämnet sramalstrar epidewien. (Forts.)