förr, än den i denna rigining hunnit stadens gräns. Öfverallt mötte man grupper med nedslagna anleten, hästar som bortförde möbler och husgeråd, och särdeles rörande var att se de fattiga med sina dragkärror, hvarpå de lastat det lilla de ägde. Hela gatan var uppfyld med kistor, skåp, sängar, tunnor, såar, grytor, sångkläder, och en närbelägen äng var full med alla upptänkliga bohags-ting. llär vandrade böns, grisar, kattor och kor, som blifvit husvilla ; bär möter man en mor, som leder bort sina små barn, bär en säng der man bortbär en hustru, som nyss födt barn och den gråtande mannen bredvid, som bara ropar: bhon dör, hon dör.? Alla aflägsnpare gårdar fylldes med saker och på sjelfva slaggvarpen voro sådana uppstaplade. Längre fram på natten bögg folket ner alla staket och plank, som kunde leda elden, och man bortförde gamla kyrkans silsver och papper. Ea stackars hustru står osvergilven och gråter vid askhopen efter hennes trefliga hem, som bon och mannen nyss, efter många ärs sträfvanden i fattigdom och sparsamhet, satt lårdig.. lluru många skakande uppträden af detta slag ser man ej, hur mången förstörd lycka, hur många svikna förboppningar? När dagen gryr ser man ett sält af aska och bränder, ur hvilket tjogtals med nakna skorstenar resa sig; stormen har sagtat sig, elden slutat och solen uppgår lika blank och skön öfver all denna förödelse, som dagen förut. Jag vill ej räkna ut, bur många riksdaler, som gålt förlorade, bur många hus, som brunnit; det är endast det rent menskliga i olyckan som loucherar mig, och jag vill endast räkna hur månget förkrossadt bjerta, bur mången olycklig like, som bopplös motser vintern utan tak öfver hufvudet. bet är här de fattiga, som isynnerbet få bispringa de fattiga. T. f. F. L. 052: 2ii— K—