vinrankans historia ). I de äldsta mytherna förekomma Dionysos, Baccbus, Osiris som vineta gud, vinets gifvare och utbredare; men, eburu dessa myther visserligen kunna bafva något sammanhang med vinrankans hem och odling samt vinets utbredande, så äro de likvisst så dunkla, att det svårligen är möjligt att deri finna något bidrag till vinrankans och vinets bistoria. Vinrankans hem kan icke med någon säkerbet bestämmas, men bör sannolikt sökas i Mingrelien och Georgien samt mellan Kaukasus, Ararat och Taurus; ty, enligt Tournesort, Gäldenstedt, Biberstein och Parrot, vexer den i dessa nejder vild till en otrolig mängd i skogarne. Väl förekommer den också vild i Grekland, stalten, ja till och med i det sydliga Frankrike; jag har sjelf träffat den i detta tillstånd i stor mängd och frodigt vexande på Sicilien och i Calabrien, men af ofvannämnde resandes berättelser synes det, att rankan i berörde ostligare länder är vida större och frodigare, samt att detta sörhallande tilltar ju mera man närmar sig dessa trakter, hvarföre de vål böra anses såsom vinrankans hem, och de vinrankor, som på längre afständ hårifrån vexa vildt, såsom forvildade. Att vinrankan redan före den Homeriska tiden varit vida utbredd i mindre Asien och på de Grekiska öarne i det Aegeiska hafvet, derom vittna mänga ställen i de llomeriska sångerna. Achilless sköld framställde en vinskörd, drufvornpa i Alcinous trädgård gåsvo ett ymnigt och sött vin, o. s. v. Herodot och Theophrast taa om vinodling i Egypten, och i de äldsta Egyptiska grafvarne finnas afbildningar, som framställa vInskoruar. Något sednare synes vinodlingen balva vu mit till ltalien. Plinius berättar, att vinet var sparsamt i Roms första tider, och anför såsom bevis härpå, att Romulus, i stället för vin, offrade mjölk åt Gudarna, samt att Numa Pom. pilius af samma skäl förbjöd att ulgjuta vin på jikbaren, hvilhet i sorntiden var elt ollmånt bruk. Plinius talar också om måtilisheten I bruket af vin under Roms äldsta tider, och anför härvid: att fruntimmerna voro förbjudna att dricka vin; att en Romersk dam dömdes förlustig sin hemgift för det hon utan mannens tillåtelse hade förtärt mera vin, än hon för sin helsa behöft; ja, att en man blef frikänd, som bade dräpt sin hustru derföre, att han fann henne i begrepp att dricka ur ett vinkar; alt Cato förmenar det hafva varit omsorgen all kontrollera fruntimmernas uppförande i detta afseende, som gaf anledning till Romarens råtliguet att kyssa sin qvinliga slägtinge. Anmåärkningsvård i detta bånseende är Aeliani beråltelse, att det icke var tillatet någon adelig Yngling att förtära vin före 55 års ålder. I tiderna derefter konsumerades mycket via hos Romarne, och lyxen med främmande och sällsynta vinsorter var stor. I södra Frankrike skall vinodlingen redan tidigt hafva börjat, ty Phoceerna, som anlade Marseille, sägas hafva medfört vinstocken 600 är fore Christus, Likvisst kan icke denna kultur hafva varit synnerligt utbredd i förstone, ty Varro (72 år före Christus) säger, att det icke finnes någon vinodling i Gallien på denna sidan Alperna; och både Livius och Plinius berätta, att det isynnerhet var vinet, som lockade Gallerne att öfverstiga Alperna och infalla i Italien. Oaktadt dessa infall skedde i Plinii fädernesland, anser denne likvisst, att sträfvandet efter ett så vigtigt godt väl kunde ursäkta ett eröfringskrig. Såsom bekant är, påstås det att äfven Cimbrerne af samma skäl gingo öfver Alperna. Småningom utbredde sig vinkulturen i Gallien. Sålunda omtalar Plinius vin i Viturigernas land (omkring Bordeaux); men kejsar Domitianus utfärdade en lag, som betydligt in) Föredrag. hållet i den naturhistoriska förmm — D