då han tackade för den toast, som honom egnades vid den i Stockholm den 6:te dennes för honom föranstaltade festmåltid, var af följande innehåll : Mine Herrar! Sällan bar jag befunnit mig i en svårare ställning, än vid närvarande tillfälle ; och det selas mig ord för att uttrycka, hur djupt jag uppskattar den ära, ni behagat bevisa mig genom att dricka min skäl, för hvilken jag betygar min djupa tacksamhet. Jag stär här såsom en främling, tillhörande ett land, hvars religion, seder och bruk så nära osverensstämma med Sveriges, att jag icke kan annat än känna mig hogeligen tilltredsstäld af alt hafva blilvit tillkallad, för att på något sätt, genom mina ringa bemödanden, bidraga till Sveriges lycka, ett land, hvilket jag så högt aktar och hvilket, ju bätre jag lär känna det, ju mer ölverlygar mig, att det endast behöfver sin egen vilja och beslut för att uppnå nästan hvilken position som helst, som det ibland nationerna Önskar att intaga — ett land, som äger de ärorika minnena af Carl XII, Gustaf Wasa, Gustaf Adolf, Linnå och Berzelius , jemte en mängd andra stora män i alla grenar och till bvilka hela den civiliserade velden står i så stor förbindelse. Och hvad som en gång blifvit utfördt, kan åter fullbordas, då det en gang uppstår till handling. Landet eger alla medel till storhet, lycka och rikedom, en upplyst konung och styrelse, ett fritt, ädelt och intelligent folk, och en jormåa, alstrande rikedomar af alla slag. Betraktom det särskilta föremålet för denna sammankomst, hvilken jag tror och vågar antaga säsom elt tecken till ett fast beslut att icke längre lörblilva i saknad af de vigtiga kommunikationsmedel: jernvägarne, hvilka nu öfver hela Europa äro antagna och isynnerhet med storsta framgång införts i mitt sädernesland, hvarest jag tror, att de fingo sin uppkomst. Jag tror mig kunna med tillförsigt försäkra, att om de en gång blilva anlagda i Sverige, skall ingen af nvare tiders uppfinningar för detsamma medföra större gagn; det skall icke ha något skäl alt ångra sig; det är i sjellva verket bristen af dessa, som nu bringar landet att stanna i sitt sramatskridande till ett bättre. Men att stå stilla är att gå tillbaka, och om landet längre förbliver utan jernvägar, går det tillbaka snarare än framåt: det skall se sig besegradt af öfriga nationer i produktionskostnader och i förandet till marknaden af de produkter, naturen har gilvit ät detsamma, så att förrädet nodvändigt skall blifva för knappt för behofvet. Så t. ex. ligga ofantliga sträckor af jord ouppodlade samt stora och osantliga minerala skatter, hvaraf landet ölverslödar, ligga onyttiga, gömda i jorden. Den större jordegaren beröfvas afkastningen af sin egendom, den fattige arbetaren produkten af sin flit, och köpmannen den vinst af handeln, som skulle falla honom till godo, om dessa svårigheter försvunno, hvilka nu existera såsom oötvervinneliga hinder för den fullständiga utvecklingen af Sveriges industri, affärer och välstånd. Och bvarföre skulle hinder här möta anläggandet af jernvägar? For min del finner jag inga! Dessa berg, floder och kärr, hvilka sades befintliga, försvunno i samma ögonblick vi sågo oss om efter dem, och ju mer jag ölverväger saken, ju mer förvånas jag, att jernvågar icke redan blifvit anlagda; men jag hyser den förtröstan, och detta högt ärade sällskap, af hvilket jag rönt en så utmärkt heder, säger mig, att denna brist icke längre skall sorblifva ohulpen. Hvad mig sjelf rörer och talande bär såsom ingeniör, får jag säga, alt jag sällan berest en så lång sträcka land, der så få svårigheter möta. Jag kan verkligen säga, att bär gilvas inga svårigheter, som äro värda att tala om, eller hvilka icke genom helt vanliga medel kunna öfvervinnas; ech ehuru jag icke positivt kan bestämma kostnadan förr än hala äöåfvarciöOfan är sfnhardad hv