Hvad kan oeh bör yrkas vid den blifvande riksdagen. XI. Åtgärder för tillvågabringande af ett oväldigare och skyndsammare skipande af råltvisan. Bebolvet häraf kännes så allmänt i vårt samhälle och är af alla klasser så erkändt, att det icke synes kunna ifrågasättas, det ju Rikets Ständer äro skyldige det allmänna att påskynda den redan så länge och i många afseenden fortjenstfullt förberedda lagreformen. Den obemediade delen af befolkningen lider otroligt af den längsamhet, hvarmed civil-målen efter nuvarande rättegångs-ordning afgöras, och af den lätthet hvarmed de förmögnare kunna uttänja rättegångarne samt undandraga sig utslagens sullgörande i så många fall, om ej den medellösa vinnande parten kan ställa borgen, o. s. v. Men hvad som mest at allt sprider olyckor inom den stora massan af folket, är vår nuvarande brottmålslagskipnings felaktiga organisa:ion och polismaktens välde i fängelserna, der ingen säker uppsigt betryggar de håktade att icke blifva, skyldige eller oskyldige, tiosallt mera marterade och olycklige, än någonsin genom lagens strals. Den menliga inslytelse, de förhastade och ölverdrifna bäktningarne al misstänkte eller mindre brottslige, ofta blott formelt felande personer af arbetsklassen medför inom de arma familjerna, som lemnas utan vård och bröd, under fadrens eller modrens, ofta under begges, arrest-tid, -Jätler knappast sig beskrifva. De visa sig icke blott i de öfrige familj-medlemmarnes tillfälliga nöd, eller en och annans bungersdöd, utan oflast i för samhället ännu betänkligare skepnader: i sörhärdelse, bat mot samhälls-ordningen, nya brott och vällsamheter. Med ett ord: de verka såsom ett förenad! physiskt och moraliskt ondt. Detta onda minskas icke, utan snarare förvärras, af den derefter foljande domstols-behandlingen. ben tilltalade skädar i domaren icke en beskyddare af sin oskuld eller en välvillig medlare mellan sig och det kränkta samhället. Ilan ser honom, till följd af sjelfva det inquisitoriska, som qvarslår i vår brottwåls-procedur, pligtig, ofta alltsor villig, att framlocka och framtvinga bekännelser, hvilka under de kroppsoch själslidanden, man strafflöst kan samla öfver den olycklige, mången gång heldre göras, än att vidhålla ett försvar, som blott förlänger missbandlingen och lidandet. ben tilltalade finner oftast ingen medömkan, hvarken af sina domare eller den af anklagelsen redan hänförda allmänheten ; ingen uppstår till hans försvar, om ban ej kan rikligen vedergälla en sakförare, och äfven rättigheten att begagna en sådan vägras nästan alliid den fattige. Allmänna åklagaren deremot har ett fritt spel, att med snart sagdt älven olagliga medel försvåra den anklagades motbevisning. Slu:ligen blir det den genomdrilne, sörhärdade bofven, som räddar sig undan rättvisan genom sitt hårdnackade nekande, då deremot den till delaktighet i brottet sorledde, böjligare och ännu icke helt och hället fördersvade fången, dignande under lidandet, bekänner, ofta mera än ban gjort. Följderna af dessa brister i lagskipningen äro till den grad upprörande, att man måste föruvdra sig öfver, att de ej längesedan genom regeringens och ständernas gemensamma bemodanden blifvit albjelpte, och att deremot reformen, å begge hållen, blifvit så långsamt och liknöjdt behandlad. Detta är så mycket oförlåtligare, som vi redan äga, ganska goda materialier för denna reforms genomsörande. vi balve ett af lag-komitten uppgjordt förslag till Jurys införande i brottmål — en sak, som är af högsta vigt, om man skall komma till en verklig förbättring. Man behöfde föga förändra denaf komitterade föreslagna råttegångsordningen ; men hvad som nödvändigt mäste åstadkommas, är inrättningen af olsemligt antagna rådgifvare ellor biträden för de anklagade, och detta såväl vid ölveroch underrätter, som vid